Varför detta raseri i nationalförsamlingen?

• juli 20, 2024
• Tomas Lindbom
• no comments

Det utspelar sig märkliga ting i den franska nationalförsamlingen, sedan några dagar återsamlad med en annan fördelning av ledamöter utifrån partitillhörighet. Hittills har all tid ägnats åt att tillsätta posterna som talman och vice talmän. Detta har utvecklats till konflikter mellan ledamöter och partier av en omfattning som delvis kan betraktas som grotesk. Helt enkelt ställer sig många frågan varför detta raseri  som många ledamöter uppvisar blir så påtagligt och finns det rent av inslag av manipulation och försök till förfalskning av valresultatet kring dessa talmansutnämningar.

Igår skedde först en inledande omgång av val till vice talmän som totalt ska vara sex personer, normalt sett fördelade proportionellt efter partigrupper i kammaren. Valen sker genom att varje ledamot lägger sin röstsedel i ett kuvert i en stor urna. Efter första omgången visade det sig att det låg fler valkuvert i urnan än antalet ledamöter i kammaren. Skillnaden var tio kuvert vilket inte kan anses vara enbart ett misstag.

Ingen vet ännu vad detta berodde på men raseriet och anklagelserna mot varandra startade. En av socialisterna höll ett tal från sin pulpet där han med starkt upprörd ton talade om ett angrepp på demokratin och andra fyllde på i olika intervjuer med samma upprördhet.

Valet gjordes om och då stämde antalet kuvert med antalet röstande ledamöter. Samtidigt förekom en rad försök att kringgå proportionaliteten. Till slut fick den nya nationalförsamlingen sammansättning av talmän som uteslöt företrädare för Nationell Samling. Så var det inte under de gångna åren men nu verkade den så kallade republikanska pakten. Det okuvade Frankrike, ett påtagligt revolutionärt parti fick två poster bland de sex vice talmännen och var nära att också genom en kommunistisk kandidat besätta den prestigefyllda talmansposten.

Jag har ägnat timmar åt att lyssna på intervjuer med en rad ledamöter i nationalförsamlingen. Mitt intryck är att frustration och raseri nått en nivå som övertrumfat mycket av det som skett i fransk partipolitik på senare år. Jag har inte hört ordet demokrati uttalas så ofta som nu och ingen partigrupp förefaller ha varit mindre demokratisk tidigare. Deras agerande präglas i stället av taktiskt kalkylerande på låg nivå. Den egna moralen lyfts fram som ett föredöme. Motståndarna däremot ses som snävt egoistiska.

President Emmanuel Macron släppte alla onda andar ur flaskan när han utlöste nyval. Han har inte heller visat prov på moralisk upphöjdhet som anstår en statschef och det har inte heller hans regeringschef, Gabriel Attal, som nu är ledare för en expeditionsministär. Det förefaller som om politikerna i kammaren tappat fotfästet.

I ett senare blogginlägg finns det anledning för mig att titta lite närmare på de olika block som tävlar mot varandra om makten i nationalförsamlingen och i försöken att få premiärministerposten och bilda regering. Intrycket som ges är att partiernas politik ytterst styrs av samma mänskliga drifter som visar sig i de inledande valprocedurerna. Det gäller att hindra varandra från inflytande och det är närmast omöjligt att längre höra varför detta hindrande är så väsentligt.

Framför tv-apparaterna sitter sannolikt miljoner fransmän och åser detta och känner sannolikt avsmak. Det är förstås inte första gången som ett franskt parlament skämmer ut sig men avsaknaden av sansade röster inom partipolitiken är så påtaglig. Det gör en utomstående bekymrad och lite orolig faktiskt för de kommande åren.