Macron och demokratin
Macron och demokratin https://www.lindbompafranska.se/wp-content/themes/corpus/images/empty/thumbnail.jpg 150 150 Tomas Lindbom Tomas Lindbom https://secure.gravatar.com/avatar/6030df7f1d0fd0568f08062819468dde?s=96&d=mm&r=g- Tomas Lindbom
- no comments
För några dagar sedan skrev president Macron ett brev till medborgarna. Han förklarade att de politiska blocken måste ta ansvar för landets bästa och att det bästa för landet vore att samlas kring de republikanska värdena. Det råder därmed än mer förvirring om vad som är ett demokratiskt och konstitutionellt tillvägagångssätt efter andra valomgången till nationalförsamlingen.
Det råder ingen tvekan om att Emmanuel Macron gjort ett strategiskt misstag som utlyst val till nationalförsamlingen. Nu försöker han dölja felsteget genom att lägga skulden på olika partier och dessutom begränsa vilka partier som bör ingå i en ny regering.
Frankrike kommer sannolikt att alltmer förändras inom ramen för den femte republiken där presidenten alltid haft den avgörande makten. Denne har kunnat styra genom att kunna kontrollera parlamentet och luta sig mot en regering som tillhört samma politiska riktning eller den motsatta men då i ett reglerat samboskap. Med minst tre block i nationalförsamlingen övergår konstitutionen till att alltmer påminna om en parlamentarisk demokrati. Presidenten ställs inför ett läge där han måste följa folkmajoriteten som den uttryckts i parlamentsvalet. Han har fortfarande rätten att utse premiärminister men han måste lyssna mer på de olika partiernas förslag och anpassa sig till vilket block som har den största andelen ledamöter i nationalförsamlingen. På ett sätt närmar sig presidenten i Frankrike andra statschefer i Europa som är underordnade parlamenten och de regeringar som är beroende av dem.
Förre premiärministern Dominique de Villepin uttryckte detta på ett klargörande sätt i en längre tv-intervju häromdagen. Han menade att presidenten måste följa utslaget i senaste valet på så sätt han först ska vända sig till det block som har största antal ledamöter, det vill säga Folkfronten. Om det inte blir möjligt för den att bilda regering – för litet stöd i kammaren – ska presidenten fortsätta med att ge regeringsuppdraget till de partier som gått till val med viljan att skapa en republikansk pakt för att utestänga Nationell Samling. Det innebär att alla partier från yttervänstern till Republikanerna ska samtala för att hitta ett regeringsunderlag. Om detta inte heller fungerar, vilket de Villepin inte tror på grund av mångas ovilja att samarbeta med Det okuvade Frankrike, återstår ett tredje alternativ: en union av alla partier, även Nationell Samling.
Resonemanget är intressant därför att de Villepin menar att landets president inte kan agera som en politisk ledare för ett block. Han är och måste vara statschefen som ser till landets bästa och tolkar folkviljan på ett så objektivt sätt som möjligt.
Det finns förstås också ett fjärde alternativ om partierna inte ens kan komma överens om en samlingsregering för att lösa den institutionella kris som Frankrike befinner sig i. Det fjärde alternativet är att Emmanuel Macron utlyser presidentval som sedan lär behöva följas av ett nytt val till nationalförsamlingen. I så fall skulle Frankrike få en ny president eftersom Macron inte kan ställa upp för ett andra omval.
Frankrike befinner sig i dödssmärtorna efter en konstitution som verkat sedan 1958 men nu inte längre tycks anpassad till ett mer splittrat – och samtidigt mer polariserat – politiskt landskap och i födslovåndorna inför en ny konstitutionell ordning. Frankrikes konstitutionella problem sammanfaller uppenbart med en samhällskris av ett djupare slag. En folklig misstro står mot etablissemanget. En del av de politiska turer som nu utspelas framför väljarnas ögon kommer att ytterligare skärpa motsättningen mellan vanliga medborgare och eliten i Paris. Den senare anser sig veta vad som är bäst för folket och gör allt för att också behålla makten. Men den yttersta vänstern och den yttersta högern agerar populistiskt, om man vill kalla det så och växer uppenbarligen i styrka.
Det blir intressant att följa hur ställningen för Macrons partier kommer att se ut om ett eller ett par år. Macrons självutnämnda kronprinsar, varav nuvarande premiärminister Gabriel Attal är en, drömmer om hela makten men det är långt ifrån säkert att han eller någon av de andra mittenpolitikerna ens kommer till en andra omgång i nästa presidentval. Det okuvade Frankrikes ledare Jean-Luc Mélenchon har redan dödförklarat macronismen och att nästa presidentval kommer att stå mellan honom och Marine Le Pen. Och den senare har säkert inget att invända mot det.
- Posted In:
- Okategoriserat
Leave a Reply