I ett splittrat politiskt landskap råder öppet maktspel

• juli 11, 2024
• Tomas Lindbom
• no comments

För första gången sedan införandet av den femte republiken 1958 råder ett öppet maktspel om regeringsmakten. Ingen vet hur detta maktspel ska sluta och vem, om någon, kommer att gå segrande ur striden. Det sannolika är en period av konflikter mellan olika block och olika partigrupper. Även inom vissa av partierna har konflikterna redan kommit i dagen.

Den femte republiken har fungerat väl eftersom republikens president  i allmänhet haft majoritet i nationalförsamlingen. Vid några tillfällen, som efter valet 2022 har presidentens partier haft en relativ majoritet. Vid tre tillfällen har nationalförsamlingen haft en tydlig majoritet mot presidenten och då har ett så kallat samboskap upprättats. Regeringen har med stöd av parlamentet drivit de inrikespolitiska frågorna medan presidenten valt att främst koncentrera sig på utrikes- och säkerhetspolitiken.

Vid detta tillfälle är läget totalt annorlunda. Det finns ingen tydlig majoritet i nationalförsamlingen, varken till stöd för presidenten eller opposition mot denne. Det finns en rad olika viljor som gör bildandet av en regering närmast omöjligt. Inget block är tillräckligt starkt och viljan till samverkan över blockgränserna är minimal.

Den nya folkfronten vill bilda regering men fryses ut av alla andra partier. Dessutom kan inte  den nya Folkfronten enas om en gemensam premiärministerkandidat. De fyra partierna är sinsemellan  väldigt olika och har egentligen bara en gemensam hållning; kampen mot Nationell Samling.

Nationell Samling är i den nyvalda nationalförsamlingen det minsta av de tre blocken. De är dessutom föremål för avståndstagande från alla andra partier. Det finns. förutom hos vissa inom Republikanerna, inget stöd för Jordan Bardella som premiärminister.

Macrons block, det så kallade regeringsblocket ogillas starkt såväl av den nya Folkfronten som av Nationell Samling. Partiet skulle möjligen kunna attrahera en del av Socialistpartiets ledamöter i nationalförsamlingen och av en del republikaner men det räcker inte antalsmässigt och det innebär att dessa ledamöter sviker väljare och en del löften från tidigare. Gabriel Attal sitter för närvarande kvar som premiärminister men det lär vara svårt för honom att sitta längre än över OS.

Frågan måste lösas på något sätt. Frågan är hur det ska gå till. Kanske kan lösningen vara att partierna först enas om talman och att det valet i sin tur löser upp några knutar. Men det är högst osäkert. En annan lösning är att bilda en expertregering men det bryter mot själva andan i fransk politik. Andelen teknokrater är stor i alla hittillsvarande regeringar men dessa politiker vill inte nöja sig med en teknokratstämpel. De vill också driva idéburen politik och vara en del av det politiska spelet.

Några långsiktiga lösningar finns. Jean-Luc Mélenchon önskar sig en duell mellan Folkfronten, styrd av hans parti Det okuvade Frankrike, och Nationell Samling. Han har redan i sin retorik räknat bort mitten och Macron. En presidentvalskampanj 2027 mellan honom och Marine Le Pen är hans dröm. Nationell Samling, å andra sidan, bidar sin tid och är knappast missnöjd med den nuvarande låsningen inom fransk politik. De räknar säkert kallt med att det gynnar detta parti vid valet 2027.

Det råder en djup politisk kris i Frankrike. Det är påfallande hur de gamla partierna i sina ambitioner att rädda sina skinn bidrar till att försvåra läget rent allmänt. Kan det ur denna förvirring stiga upp en ledare som med klokskap för landet ur krisen. I Frankrike är det ledaren som samlar ett parti och en stor del av väljarna, inte ett parti som formar sin politik och väljer en lämplig företrädare. General de Gaulle 1958, François Mitterrand 1981, Nicolas Sarkozy 2007 och Emmanuel Macron 2017 var sådana förgrundsgestalter som samlade en majoritet väljare runt sig. I dag finns ingen med den stjärnkraften. Kanske finns det i skuggan en politiker med statschefsförmåga  som visar sig kunna stiga fram på scenen inom en inte alltför avlägsen framtid.