Landstigningen för 80 år sedan

• juni 5, 2024
• Tomas Lindbom
• no comments

I dagarna tre firas landstigningen i Normandie för 80 år sedan med medverkan av president Emmanuel Macron. Särskilt  hyllas i år fallskärmsjägarna. Macron besöker historiska platser i Bretagne och Normandie.

Jag kommer från ett möte med ett tjugotal pensionerade företagsledare och företrädare för universitet, offentlig sektor och militär. Inför dem talade jag om det svenska folkhemmet. Jag slår på nyhetskanalen LCI när jag kommer hem och följer en minnesceremoni som vi nästan saknar i Sverige. Jag har talat om folkhemmet som det horisontella projektet, om drömmen om ett samhälle skapat av ett enhetligt folk med små klassklyftor och små skillnader i värderingar. Det var det svenska folkhemmet som är sönderbrutet i dag men som dominerade fram till 1980-talet. Jag minns det såväl från min ungdom och mina första vuxenår.

Det går att romantisera kring folkhemmet men det saknar en dimension; kopplingen till en nations historia och viktiga minnen som samlar ett folk. Befrielsen av Frankrike 1944 med landstigningen i Normandie är ett sådant minne. Detta förkroppsligas av Frankrikes president, oavsett vem som uppbär ämbetet, och av dem som ännu kan minnas och berätta.

Frankrike blir aldrig totalt identitetslöst. Dess medborgare kommer att påminnas om sin historia genom krigen och genom andra heroiska insatser som de och deras förfäder genomfört.

Frankrike har en historia och den vårdas. Det är omöjligt att inte beröras av händelser som knyter människor samman. Jag beskrev i dag för mina franska åhörare om den kulturella utveckling som Sverige genomgått under efterkrigstiden. Steg för steg har vi lämnat vår historia och nöjt oss med att fördjupa oss i nutiden. Vi söker numera förtvivlat efter en identitet som vi tror och hoppas kan formas i en postmodern värld; om attityder som förstås i nuet och som har en vag och kort historia. Attityder men inte händelser. Händelser berättar om människor av kött och blod som uttryckt sin kärlek till sitt land. I ett historielöst land som Sverige saknar vi dessa människor eller vi vet inte hur vi ska låta dem framträda. En veteran från landstigningen, sannolikt en fallskärmsjägare, står bredvid president Macron under ceremonin och läser sedan några ord från ett papper. Han stöder sig på en käpp i ena handen och har stoppat in den andra under presidentens arm. Tillsammans går de sedan runt och hälsar på militärer som står uppradade intill.

Frankrike individualiseras och följer med i den postmoderna utvecklingen. Mitt i detta stannar landet och folket upp när landstigningen 1944 ska firas liksom andra krigsslut och händelser som den stora franska revolutionen 1789. Människorna påminns ständigt om sitt lands historia. Det blir meningsfullt att fira viktiga, nationella händelser, läsa om dem i skolan, både i form av historieböcker och i litteraturen. I den svenska kulturdebatten har vi nöjt oss med att konstatera att vi framgångsrikt hållit oss utanför alla krig i över två hundar år och varit neutrala lika länge. Världen utanför tränger sig på. Vi är medlemmar i Nato och går alltmer aktivt in i kriget mot Ryssland. Har vi beredskapen för att försvara Sverige också mentalt? Vi bör skyndsamt reflektera kring skillnaden mellan Frankrike och Sverige i detta hänseende och kanske hitta en väg tillbaka till någon form av nationell gemenskap.