Macron i många skepnader

• april 2, 2024
• Tomas Lindbom
• no comments

Under Emmanuel Macrons år vid makten har bilden av honom blivit alltmer splittrad. Möjligen är det en följd av att politiker med stort ansvar tvingas fatta beslut över tid som inte alltid är kongruenta. Dock förefaller det som om Macron är än mer oklar i sina politisk vägval. Sannolikt beror det på att han själv är komplex i sin samhällssyn.

Den nuvarande presidenten har aldrig anslutit sig till en idépolitisk tradition. Det gällde de socialistiska presidenterna och de konservativa. De förra följde i spåren av en fransk socialistisk tradition med stark tro på staten och dess förväntade möjligheter att ge hela befolkningen ökad materiell standard. För de konservativa handlade det om traditionen från General de Gaulle. En form av fransk nationalism parat med stark betoning av landets historiska arv.

Macron kommer från Socialistpartiet som han tillhörde under vissa år i sin ungdom men ingen har någonsin trott att han varit ideologiskt kopplad till socialismens idéer. Allra minst har han varit en statskramare. Han bröt istället med den antiliberala tradition som präglat alla presidenter under den femte republiken, det vill säga sedan 1958.

Han har i än mindre grad varit knuten till konservatismen och dess ledare. Han talar sällan om de Gaulle. Å andra sidan har han etablerat relationer till många konservativa politiker, även så kallade suveränister på den yttersta högerkanten, bland andra Philippe de Villiers. Han har också visat sig attraherad av en av de konservativa presidenterna, Georges Pompidou som var premiärminister under de Gaulle och ytterst ansvarig för att bekämpa studentrevolten i maj 1968. Pompidou kan möjligen fascinera Macron på andra sätt än genom dennes politiska ställningstaganden. Han var en person som vid sidan av sin litterära och klassiska bildning med rötter i det antika också tillsammans med sin hustru var en del av det mondäna Paris. Elyséepalatset omformades under hans år som president, 1969-74, till en högborg för modernismen i möblemang och konst.

Macron har alltså påtagligt hyllat den president som varit mest splittrad i sin profil av dem alla. Charles de Gaulle var den konservativa patriarken medan François Miterrand var litterär och humanist men okunnig i ekonomi och lutade sig därför mot en form av socialistisk centralism. Jacques Chirac och Nicolas Sarkozy var mer av moderna politiker utan starkare kulturella intressen och François Hollande var begåvad men tämligen vag i sin samhällssyn. Snarare en politisk människa som vunnit framgång genom att göra karriär inom sitt parti.

Emmanuel Macron förefaller vara en mycket komplex person, svår att tolka och förstå. De insiktsfullare biografierna över honom lär vi få vänta på. Han har hittills tecknats med alltför grova penndrag. Historikern Jean Garrigues som nu i en krönika i Le Monde visat på Macrons dragning till den tidigare presidenten Pompidou kan vara något på spåren. Macron är som person både traditionell och modernist. Han vill framstå som en kejsare och fascineras av de stora ledarna i fransk historia. Men han är i grunden liberal och progressiv i sin samhälls- och människosyn. I sin egen komplexitet får han i vissa lägen svårt att orientera sig i dagsfrågorna. Och han hamnar i kollision med så många fransmän som antingen är traditionalister men ogillar modern kapitalism och progressiva idéer eller är vänster. De senare vill bryta med den femte republikens starka presidentmakt och dessutom ogillar de Macrons liberala syn på ekonomi.