Nationalismen en viktig del av franskt tänkande

• mars 2, 2024
• Tomas Lindbom
• no comments

Jag lyssnar på ett samtal i en av många oberoende tv-kanaler som ligger på youtube. Monique Pinçon-Charlot, en antikapitalistisk sociolog, talar om sin senaste bok med titeln Le Méprisant de la République. Den handlar om Frankrikes president Emmanuel Macron, av henne betraktad som dels extremt rik och en talesperson för de extremt rika men också ytterst arrogant som person. Hennes kritik av det kapitalistiska samhället uttrycker inte en dröm om en inernationalism som präglade marxisterna för hundra år sedan. Bakom hennes resonemang anar tittaren och läsaren av hennes bok snarare en nationalistisk vision. Det är genom ett nationellt projekt som pensionsåldern kan hållas nere på nivån av 60 år. Det är genom nationen som det är möjligt att försvara bönderna mot internationella koncerner som konkurrerar ut dem med billigare och antagligen sämre livsmedelsprodukter.

Det är frapperande hur stort utrymme dessa nationalistiska tankar har i den franska samhällsdebatten. Så är ju uppenbart inte alls fallet i Sverige. Franska bönder kräver statligt stöd för en protektionistisk politik. Fransmän i allmänhet kräver en låg pensionsålder för att ge utrymme till ett större utrymme för att leva mer med familjen på äldre dagar och ägna sig åt sina fritidsintressen. Marknadsekonomins lagar kräver högre pensionsålder och sannolikt nedläggning av de flesta jordbruk, i varje fall de mindre, för att välståndet ständigt ska öka. En stor del av arbetarklassen och den lägre medelklassen sätter även 2024 klackarna i backen.

Nationalismen är minst lika närvarande hos en växande höger, bortsett från delar av Republikanerna som bejakar den marknadsekonomi som präglat så många västländer under minst ett halvt sekel. Marine Le Pen och vänsterns antikapitalister bekämpar varandra men de agerar i hög grad utifrån en nationell eller nationalistisk utgångspunkt.

Emmanuel Macron förefaller ur ett svenskt perspektiv som en klok och balanserad person. Han står i mitten, är rimligt liberal med progressiva tankar i olika samlevnadsfrågor. Han försöker hantera den svåra migrationsfrågan med både fasthet och uttryck för tolerans mot invandrare. Han försvarar väst mot Putin och han intar kloka synpunkter på miljö- och klimatfrågan. Han är som svenska politiker från Magdalena Andersson till Ulf Kristersson. Vad är det för fel på det? Han tar ju ansvar för en både progressiv och vettigt pragmatisk politik i sitt land.

Jag tror att stora delar av det franska folket ser problem med den form av modernism som han företräder. De uppfattar att vissa livsvärden hotas. De pekar på ett hot mot den mänskliga värdigheten. De försvarar det lokala mot det ogripbart globala. För många fransmän är fransk kultur och civilisation betydelsefulla delar av ett folks livsluft, grundläggande värden.

En del av det franska folket förstår Macron och hans politik. Denna del drar fördel av den. Den urbana, välbeställda medelklassen i de större städerna har ingen anledning att klaga även om en del av dem kanske också borde göra det.

Macron är en sammansatt person som försvarar viktiga delar i den franska civilisationen och tar kloka beslut i politiskt svåra frågor. Politik är det möjligas konst och han vet det. Frankrike kan inte isolera sig som nation och stänga sig ute från omvärlden. Han är högst medveten om det. Många av hans kritiker förstår inte det. Ändå bör frågan ställas. Frankrike visar på ett allt starkare motstånd mot det liberala västerländska samhället som vi känt det sedan 1945. Möjligen kommer något att brisera i just Frankrike och det kommer att kunna ske ganska snart. Varför inte i samband med nästa presidentval?