Kulturkriget manifesterar sig

• februari 14, 2024
• Tomas Lindbom
• no comments

I dag visar den franska republiken sin hyllning till Robert Badinter, en av 1900-talets mest framträdande jurister och försvarare av mänskliga rättigheter. Han var i flera år också justitieminister under president François Mitterrands mandatperioder. Hyllningsceremonin hålls på place Vendôme mitt i Paris. Alla är dock inte välkomna.

Änkan, Elisabeth Badinter, själv en framstående intellektuell, har begärt att företrädare för den vänsterradikala rörelsen La France Insoumise under ledning av Jean-Luc Mélenchon och Marine Le Pens parti Nationell Samling inte deltar i ceremonin.  Mélenchon har meddelat att La France Insoumise, trots änkans begäran, kommer att närvara medan Marine Le Pen respekterat denna önskan från de sörjandes sidas.

Det viktiga i detta sammanhang är förstås att änkans och hennes närståendes begäran ska respekteras. Samtidigt ger den en bild av det laddade politiska klimatet i Frankrike och hur den sett ut under lång tid. Familjen Badinter måste rimligtvis känna en djup misstro mot Nationell Samling, i grunden samma parti som Nationella Fronten, grundat på 1970-talet av Marines pappa Jean- Marie Le Pen. Detta parti stod i total opposition mot de värden som bar Robert Badinter och större delen av det politiska och sociala etablissemanget vid den tiden. Inställningen till dödsstraffet var bara en i raden av frågor där Jean-Marie Le Pen och Robert Badinter hade totalt olika uppfattningar. Generationer som minns den tiden finner det omöjligt att bjuda in detta parti i republikens värme en sådan dag som denna.

La France Insoumise är en nyare företeelse och jag anar att dess aggressiva tonläge mot de socialliberala värdena som bar familjen Badinter är skrämmande. För denna familj och för så många andra fransmän går LFI till storms mot en form av republikansk enighet, kring upplysningstidens ideal. LFI har inte heller varit tydliga i sitt avståndstagande mot Hamas och dess attack mot Israel i oktober 2023.

Samtidigt med fransmännens hyllning av en av sina stora söner kommer en annan händelse att höja konfliktnivån mellan olika politiska läger i Frankrike. Det franska Reportrar utan gränser har begärt hos Conseil d´État (Högsta förvaltningsdomstolen) att kräva av nyhetskanalen på tv, C News, att bli mer politiskt balanserad i sina nyhetssändningar. Conseil d´État har uppdragit åt en myndighet att kräva en annan fördelning av krönikörer på denna kanal, uppfattad som extremt högerorienterad. C News ska helt enkelt välja fler krönikörer med vänsterprofil för att uppnå det som Reportrar utan gränser och Conseil d´État anser är nödvändiga steg för att uppnå en bättre balans.

Detta är en del av det kulturkrig som pågår i Frankrike. I partipolitiken står striden mellan en radikal vänster i form av La France Insoumise, en mitten runt president Macron och en utpräglad höger, där Marine Le Pens parti är starkast i dag. Kulturellt finns samma uppdelning men mer diffus. Enskilda debattörer och intellektuella är svårare att fånga in i tydliga grupper. Vem är vänster eller höger? Vem är måttfull eller extrem? I den ofta hetlevrade franska debatten svänger sig många med den här sortens uttryck. Det höjer adrenalinpåslaget hos alla inblandade och hos många tittare, lyssnare och läsare. Sannolikt bidrar det till att hålla politik och kultur på en hög nivå rent intressemässigt i landet. Men det leder sällan till några konkreta lösningar.

Rent konkret kan inte staten genom sin högsta förvaltningsdomstol tvinga en privat tv-kanal att genomföra en ”korrekt” fördelning av vänster- och högerkolumnister som ska kunna göra slut på eventuellt missnöje bland dem som ogillar C News. Vem blir till slut domaren över denna granskning? Jag lyssnar regelbundet på alla de stora nyhetskanalerna  på tv i Frankrike och kan enkelt konstatera att det finns skillnader mellan public service och privata kanaler som LCI, BFMTV och C News. Mediakonsumenterna gör sannolikt ofta sina val efter egna politiska och kulturella preferenser. Det vore orimligt att låta till exempel vinklingarna och den politiska balansen mellan krönikörerna i public service sändningar bli utslagsgivande för vad som är måttfull och objektivt sinnad journalistik. Den tiden är förbi.

Fransk kulturdebatt, eller kulturkrig, fortsätter. Allt mer kommer vi, enligt min bedömning, att få ökade konflikter mellan de tre blocken, vänstern, mitten och högern. Det går inte längre att påstå att fransk politik och kultur bara handlar om diskussioner mellan moderata socialdemokrater, socialliberaler och en så kallat måttfull höger.  Det ser inte längre ut så och det vore allvarligt att försöka strypa tillgången till de nya politiska perspektiv som växer fram. Det vore ibland skönt att slippa vissa extrema ställningstaganden men att hindra en fri debatt på konstlad väg är inget alternativ i någon demokrati.