Driven av misstro

• december 5, 2023
• Tomas Lindbom
• no comments

Det franska folket skiljer sig starkt från det svenska på ett antal punkter. En av skiljelinjerna går mellan tillit och misstro mot staten och den offentliga delen av samhället. Misstron är ett mer påtagligt uttryckssätt hos fransmännen. Tillit förefaller för många av dem som uttryck för naivitet, nästan en brist på esprit critique.

Ur misstron strömmar sannolikt en hel del av den upproriska känsla som riktas mot staten, det offentliga. På senare år talas det om eliten som något föraktfullt. Överheten, som vi i Sverige sa förr i tiden, vill sällan göra gott, tänker många fransmän. De skaffar sig fördelar av sin maktställning och det leder till maktmissbruk. Bland annat råder en misstro mot att makthavare är rent av korrupta.

Den franska statens företrädare uppträder inte alltid exemplariskt. En rad så kallade affärer har kommit allmänheten till kännedom på senare år. Nicolas Sarkozy har varit delaktig i ett tiotal skumma affärer som lett eller varit nära att leda till åtal. En budgetminister under François Hollandes regeringstid visade sig placera egna tillgångar i skatteparadis och undandrog sig därför skatt för egen del. Listan kan göras rätt lång men faktum är att Emmanuel Macron är närmast helt oskyldig i sådana här avseenden. Det har dock inte minskat människors misstro mot honom, snarare tvärtom. Istället uppfattas han som främmande för hur vanliga fransmän lever. Han är kejserlig, snorkig och saknar empati.

Misstron riktas i dag mot invandrare, särskilt mot dem som är muslimer och bor i utsatta områden. De bidrar till att förvanska och nedmontera den franska kulturen med en främmande religion och värderingar. Och för många fransmän är invandringen i sin omfattning också ett mål för eliten. Den sitter i sitt elfenbenstorn i de fashionabla kvarteren i Paris och störs inte vare sig av böneutrop från minareter eller gangstermetoder som hotar hyggligt folk.

Det ligger en styrka i franska folkets misstro. Ingen statschef eller regering och ingen arbetsgivare heller kan dölja något som möjligen skulle störa och försvaga majoritetsbefolkningen i sin vardag. De dominerande värderingarna bland de maktägande samhällsklasserna behöver verkligen granskas.

Misstron kan dock övergå i drag av förakt mot andra svaga grupper. Det går till exempel att i vissa fall ana en form av rasism i kritiken mot muslimer. Politiska ledare som Marion Maréchal, toppnamn på Éric Zemmours partilista inför EU-valet, blandar en rad skarpa analyser av det moderna Frankrike med en misstro mot muslimer som har ett drag av oförsonlighet. Hon och andra debattörer inom den yttersta högern säger sig vilja hindra ett kulturkrig mellan muslimer och infödda fransmän som kan leda till obehagliga fysiska sammanstötningar. Frågan är om hon  inte i själva verket bidrar till att höja temperaturen i detta kulturkrig med eller utan våldsinslag.

Det är inte svårt att spela på misstron som en viktig del i den franska mentaliteten. Samtidigt är det också viktigt att tala öppet om kulturella motsättningar. Om de döljs blir resultatet ofta det motsatta mot förhoppningen att gjuta olja på vågorna. Men det finns en risk att skruva upp tonläget så att en direkt våldsam konfrontation inte kan stoppas i ett senare skede. I ett land som nu domineras politiskt av mer extrema krafter till höger och vänster ökar den risken.