Nu talas det om en döende macronism

• april 10, 2023
• Tomas Lindbom
• no comments

Till följd av Emmanuel Macrons bakslag i sättet att hantera sitt förslag till pensionsreform kommer nu analyserna av hans politiska rörelse, den så kallade macronismen, och kritiken är påfallande stark. Flera politologer och politiska journalister menar att den har sett sina bästa dagar och enligt vissa redan är död.

Emmanuel Macrons politiska projekt fick 2016 namnet La République en marche. En Marche hade samma initialer som i hans namn. Det noterades förstås tidigt i analyserna av hans program som lanserades i boken Révolution. Det stod från början klart att det inte rörde sig om ett nytt parti utan en kampanj som bars av honom själv. Han gjorde den femte republikens ursprungliga idé till sin egen; en stark ledare kring vilken människor samlas. Med sin starka utstrålning, oerhörda arbetskapacitet och förmåga att samla människor omkring sig kunde han på kort tid samla tillräckligt med kvalificerade medarbetare och intresserade kandidater till politiska församlingar runt sin person.

Kring vilka idéer samlades dessa människor och vad attraherade så många väljare? Sannolikt tycktes han infria förhoppningar om en ny politisk ledning i landet. Han var inte vänster eller höger, sa han. Han ställde sig i någon mening över de partistrider som många fransmän vid den tiden upplevde som tröttsamma och ineffektiva i meningen att förändra landet till det bättre. När Macron började driva sin valrörelse i slutet av 2016 var missnöjet stort med de båda stora partierna sedan decennier, Socialistpartiet och Republikanerna. En majoritet ville inte heller släppa fram Marine Le Pen till presidentmakten. Emmanuel Macron verkade vara en ny, fräsch och samtidigt tillräckligt ansvarsfull kandidat för presidentrollen.

Sex år senare framträder en annan bild hos flertalet väljare och analytiker av fransk politik. I dag är även delar av Macrons väljargrupp, den urbana och relativt välmående medelklassen, skeptisk. De och andra delar av befolkningen har numera fått bilden av en ledare som inte håller en fast kurs i politiken. De ser honom som en alltför utpräglad taktiker som försöker vända kappan efter vinden. Vänstern brukar säga att Macron numera bara söker lösningar till höger men Marine Le Pen lyfter fram att han är antifolklig och en vänsterpolitiker. Det är snarare ett taktiskt drag från oppositionens sida att uttrycka sig så. Faktum är att han är svår att avläsa. Det finns alltför många exempel på hur han svängt närmast 180 grader i olika frågor. Miljöfrågan är ett exempel. Han har ändrat sig kraftigt i pensionsförslaget från 2019 till idag.

Väljarna menar i allt högre grad att han står långt från deras värld. Han förstår inte hur fransmän lever och hur deras villkor i vardagen ser ut. Den okunskapen delar han delvis med många andra ledande politiker men de flesta presidenter har ändå haft roller som borgmästare eller ledamöter av parlamentet innan de tillträdde rollen som statschefer. Macron blev president enbart med erfarenheter från höga tjänster i statsförvaltningen och sina år som bankdirektör.

Helt klart har det sagts mycket orättvist om honom. En del väljare har föredragit att kritisera hans bakgrund för att slippa insikten om att en del reformer trots allt är och har varit nödvändiga. Oppositionens närmast halsstarriga försvar för pensioner vid 60 års ålder kan knappast ses som rimligt. Å andra sidan har Macron inte förmått att tala med sina medborgare om de nödvändiga åtstramningarna. Han har provocerat mer än nödvändigt i sina försök att modernisera landet.

Det växer fram en bild av macronismen som en ensam ledares högst personliga projekt för att skaffa makt och behålla den. Möjligen ligger motståndet mot Macron på ett psykologiskt plan. Det finns personer som beskriver hur han bakom sin obestridliga förmåga att charma sin omgivning visar prov på manipulativa drag och en kall egensinnighet som går längre än hos andra ledare. Han besitter en stor intelligens, är uppenbarligen exekutiv men har han tillräckligt med emotionell intelligens för att lyckas samla människorna kring sig? Det var ju som medborgarnas samlande gestalt som han lät sig väljas 2017. I dag återstår bara spillror av den bilden av honom.