Krisen är över

• april 19, 2023
• Tomas Lindbom
• no comments

Nu är människor ute på gatorna och slår på kastruller med kastrullock. Det ger ett öronbedövande ljud som tränger in i tv- och radiostudios. Det visar att missnöjet med president Macron i allmänhet och hans pensionsreform i synnerhet fortfarande är starkt. Det revolutionära facket, CGT, med sin nya ledare Sophie Binet lovar heligt att kampen går vidare. En ny begäran om folkomröstning om pensionsreformen har lyfts av vänstern i nationalförsamlingen. Ändå verkar krisen gå mot sitt slut. För denna gång.

President Macron höll ett tv-tal häromkvällen och manade till hundra dagars lugn i landet. Samtidigt bjöd  han in till samtal med arbetsmarknadens parter kring olika frågor och han nämnde också politiska ämnen som han vill driva framöver som migration och skola. Han ville i första hand lyssna. Sa han.

Frågan är hur vi ska tolka läget i dag, vi som står utanför de politiska och fackliga striderna i Frankrike. Det är klart vad Macron vill. Han vill locka in sina motståndare till samtal under våren, ge väljarna bilden av att den politiska ledningen nu lyssnar för att därefter handla mer i enlighet med folkviljan men på ett realistiskt sätt. Han talar till den majoritet som trots allt vill ha reformer utan revolution. Den majoriteten stiger i allmänhet fram när röken från striderna på gatan och den stora indignationen i nationalförsamlingen lagt sig något. Då kommer också resonemangen om att franska folket också har ett ansvar för realistiska reformer. Den politiska mitten stärker sin ställning hos en större andel av fransmännen.

Macron har talat om hundra dagar av reflektion och lugn. Han vet att efter hundra dagar kommer franska nationaldagen den 14 juli och därefter går fransmännen på semester. Semestern är helig, även för den mest engagerade demonstranten, och leder till ett politiskt och fackligt lugn som sträcker sig till mitten av september. Macron har alltså närmare fem månader på sig att förändra stämningen i landet och börja om från början. Han hoppas det i alla fall.

En sak är klar. Macrons auktoritet är skadad. Han kommer inte att kunna genomföra sitt program utan stora svårigheter. Han saknar majoritet i parlamentet och han är inte längre trovärdig i sin maktutövning. Men han kan under de fem månaderna skapa en bredare allians med den republikanska högern och möjligen skapa ett något bredare stöd i parlamentet. Det kommer sannolikt att kräva en regeringsombildning vilket inte borde bekymra honom. En president byter ut premiärminister och ministrar när han finner det lämpligt. Det finns inga speciella hinder för det.

Krisen borde gå mot sin upplösning. Slamrande kastruller på gatorna känns som början på slutet för det folkliga upproret för den här gången. Detta uppror har inte kunnat hindra pensionsreformen, om inget oförutsett inträffar under de närmaste veckorna. Frågan är nu i vilken grad upproret ens leder till några förändringar alls i fransk politik på lite längre sikt. Den politik som Macron skissar på för det närmaste året är social mittenpolitik men tvingas bredda sitt politiska underlag åt höger. Det finns ingen möjlighet för honom att söka sig vänsterut eftersom den franska vänstern i dag saknar en stark socialdemokrati. Vänstern måste helt och fullt förändras för att bli regeringsduglig. Det okuvade Frankrike under Jean-Luc Mélenchon dominerar för närvarande med ett Socialistparti utan makt och inflytande.