Framgångsrik dag för facket

• januari 19, 2023
• Tomas Lindbom
• no comments

Alla har emotsett dagens strejker och demonstrationer mot regeringens pensionsreform med spänning. För första gången på många år var alla viktiga fackliga organisationer, både de revolutionära och de reformistiska, överens om att agera samfällt, i strejker och på gatan. Över en miljon demonstrerade och stora delar av samhället lamslogs av strejker.

Det franska politiska livet lever sedan sekler tillbaka på det som kan betraktas som folkligt sociala uppror. De provoceras oftast fram av regeringsförslag som på något sätt inskränker rättigheter i sociala och ekonomiska frågor. Målet är alltid att tvinga regeringen att dra tillbaka sina förslag. Det skedde 1995 när den så kallade Juppéplanen las på nationalförsamlingens bord men där särskilt det revolutionära facket CGT genom uthållighet fick presidenten Jacques Chirac att tvinga sin premiärminister Alain Juppé att backa.

Nu ställs frågan om Emmanuel Macron och hans regering kommer att dra tillbaka sin proposition i samma fråga med förslaget att höja pensionsåldern från 62 till 64 år. Första dagens sociala manifestation gav de fackliga segern genom stora demonstrationståg i en rad städer, även mellanstora och mindre, runt om i landet. I Paris deltog 80 000 i marschen från Place de la République till Place de la Nation, en känd demonstrationsväg i fransk historia. Som väntat strejkade stora delar av personalen inom transportsektorn liksom bland elbolag och i skolor. Strejkerna och demonstrationerna genomfördes i god ordning. Polisen tvingades endast till ett fåtal ingripanden.

Varför är strejkerna och demonstrationerna så omfattande och varför stöds dem av cirka två tredjedelar av befolkningen enligt undersökningar? Fransmännen känner sig pressade efter åren av covid, ekonomiska problem, senast med hög inflation, och på grund av kriget i Ukraina. Många menar att regeringen borde varit mer lyhört till människors situation. Det finns en stark känsla av att ledningen i Paris inte lyssnar, inte förstår vanligt folk och att pensionsreformen är orättvis. Den drabbar de fattigaste, enligt många kritiker.

Macron och regeringen menar att reformen måste genomföras nu eftersom bördan för de kommande generationerna växer för varje år. Allt färre i aktiv ålder, i dag cirka 1,5 person, tvingas betala kostnaderna för en pensionär. För varje år ökar obalansen mellan yrkesaktiva och pensionärer. Regeringen vill höja pensionsåldern för att inte bördan för de yrkesaktiva på sikt ska bli orimligt hög. Regeringen anser sig samtidigt ge garantier för att ingen pensionär ska drabbas orimligt hårt. Minimipensionen höjs till 1 200 euro per månad för att ta ett exempel.

Pensioner liksom olika socialförsäkringar är snåriga i Frankrike och har alltid varit. Det är snarare en underdrift att kalla dem för lapptäcken. Det finns alltså hur många invändningar som helst att göra mot motpartens argument. I grunden blir det en intressekonflikt. Regeringens vilja att minska underskott och allmänt sett resonera rationellt möter medborgarnas upplevelse av att de pressas orimligt hårt ekonomiskt av den politiska ledningen i landet.

Nästa strejkdag blir den 31 januari, i samband med att propositionen läggs på nationalförsamlingens bord. Enligt bedömare kommer parlamentet, senaten ska också behandla frågan, att behöva februari och sannolikt mars för att slutföra arbetet. Det är högst osäkert om regeringen får en majoritet med sig i nationalförsamlingen. Den hoppas på stöd från högerpartiet Republikanerna men en del av dess ledamöter har hotat med att rösta med oppositionen. Om regeringen gör eftergifter mot facken kommer den garanterat att förlora stödet från hela det republikanska partiet utan att för den skull vinna en enda röst från vänstern och Nationell Samling. Frankrike står nu inför en period av osäkerhet i parlamentet, på gatan och i form av strejker i olika viktiga sektorer i samhället.