Mediadebatten – rå eller spänstig?

• november 22, 2022
• Tomas Lindbom
• no comments

De franska medierna stimulerar och provocerar alltid. Ibland blir dock meningsutbytena så hårda och oförsonliga att det inte kan tolereras.

Häromveckan förekom en utskällning som gjordes av en programledare i en tv-kanal, C 8. Den var så våldsam att den skapade en debatt i debatten. Frågan ställdes om det är rimligt att i nio minuter skälla ut en tidigare medarbetare och numera parlamentsledamot för dennes kritik av tv-kanalens ägare.

Tonläget har alltid varit högt i fransk debatt och inte minst i medierna. Den som följde tv på 1980-talet minns stora gräl i de politiska men också litterära programmen. Eftersom media domineras av intellektuella från medelklassen handlar konflikterna sällan om klassfrågor utan mer om diskriminering. Och så är det också för det mesta också i dag. ”Folkets röst” ges utrymme i valrörelsernas program. Medelklassens politiska och kulturella frågor dominerar mellan valen i de olika samhällsprogrammen som förekommer ständigt.

Frankrike har ju, tack och lov, en rätt öppen debatt och politik i alla former ges stort utrymme i medierna. Det är sällan som det höga tonläget ifrågasätts och det får nog ändå anses vara ett hälsotecken. President Emmanuel Macron attackeras med frenesi från olika håll. Kritiken är ibland vulgär men ofta också principiellt viktig. Han kritiseras av olika debattörer i olika tv- och radiokanaler för sina sakpolitiska ställningstaganden och för sitt sätt att styra landet men också för sina idéer. Vissa granskar hans så kallade teknokratiska sätt att tänka och leda landet. Andra anser att han som person inte har förmågan att förstå människors behov. Kritik riktas mot hans alltför marknadsliberala hållning eller hans vänstervridning när det gäller synen på utbildning och fransk kultur och identitet.

Frankrike har i dag en rik flora av tv- och radiokanaler. Trots tidningsdöden som också drabbat detta land är det inte svårt att hitta press med skiftande profil. Dagstidningen Libération står långt till vänster och Le Figaro har en tydlig konservativ profil. En veckotidning som Valeurs actuelles står nära den reaktionära politikern Éric Zemmour. När det gäller rörlig bild har de sociala medierna inte bara producerat skrikiga program utan i hög grad öppnat för olika seriösa röster i debatten. Gå in på youtube och där finns en stor variation av kvalificerade program om politik och kultur.

Ur ett svenskt perspektiv är det närmast obegripligt hur det kan vara positivt med sådan mångfald i debatten. Upprördheten över en avvikande åsikt är säkert lika stor i Frankrike som i Sverige men skillnaden är att skammen att vara oliktänkande inte är lika påtaglig. Debattörer av olika kulörer och sorter fortsätter att hävda sina åsikter trots stark kritik.

Ibland blir det för hetsigt och en metadebatt om gränserna för det moraliskt tillåtna meningsutbytet uppstår. Programledarens utskällning av en parlamentsledamot ansågs ha gått över gränsen. I allmänhet får grälen pågå fritt. Det är bra och det stärker demokratin.