Val igen om två veckor

• maj 27, 2022
• Tomas Lindbom
• no comments

General de Gaulle kallades tillbaka till Paris 1958 från sitt hus i Colombey-les-Deux-Églises för att reda ut krisen i Algeriet men inte minst för att skapa en mer funktionsduglig konstitution. En sådan borde, enligt de Gaulle, ha en stark presidentmakt och ett svagare parlament. Bara så skulle landet kunna styras utan att hamna i ständiga regeringskriser som det gjort under perioden efter andra världskriget. Resultatet  av de Gaulles tankar om en mer funktionsduglig konstitution blev att presidenten valdes direkt av folket och själv utsåg regering utan att hindras av en majoritet i parlamentet. Dessutom skapades ordningen med presidentval vart sjunde år och val till nationalförsamlingen vart femte.

I en vilja att stärka folkets möjligheter att i högre grad styra presidentmakten kortades mandatperioden till fem år men det ledde till den märkliga situation som i dag gör att valet till nationalförsamlingen genomförs samma år, enligt nyvunnen hävd, några månader efter presidentvalet och blir en form av legitimering av den nyvalde presidenten. Macron har till exempel suttit med en bekväm majoritet i nationalförsamlingen sedan 2017 och föga utmanats av den i sin politik.

Inför årets val har ändå spänningen stigit något. Jean-Luc Mélenchon har deklarerat, närmast berusad av ett gott valresultat i presidentvalet där han kom på tredje plats, att han tävlar om att bli premiärminister. I Mélenchons värld skulle följande scenario inträffa. Den nya vänsterunion som han lyckats skapa och som innefattar såväl kommunister, socialister som de gröna ska vinna majoritet i valet och tvinga President Macron att utse honom. Det har hänt tidigare att presidenter tvingats utse en premiärminister från det motsatta politiska lägret.  Det kallas i Frankrike för cohabitation. Senast skedde det under Jacques Chiracs första mandatperiod när han efter ett val till nationalförsamlingen tvingades utse socialisten Lionel Jospin till premiärminister. Det skedde dock under den period när Frankrikes politiska karta bestod av två block, ett vänster och ett höger. De båda tävlade om makten och det skedde maktskiften med viss regelbundenhet.

I dag är läget annorlunda. Vänsterunionen som Mélenchon skapat är en svag konstruktion som kan falla samman vid minsta politiska vindpust. Dessutom finns det minst tre block. De högernationella är det tredje vid sidan om Macron och Mélenchon. Vänsterunionen kommer inte att få majoritet i nationalförsamlingen efter valen nu i juni. Optimister till vänster hoppas nog på uppemot tvåhundra av 577 mandat. Andra tror att mandattilldelningen blir magrare än så.

Debatten inför valet har trots allt vitaliserats. Skulle möjligen Macron misslyckas att nå den majoritet i nationalförsamlingen som han förväntat sig? Vad skulle det innebära för hans reformarbete om hans eget parti, med det nya namnet Renaissance (Återfödelse) och med två mindre stödpartier, inte fick egen majoritet?

Det är också spännande att se om vänstern nu kan återta en starkare roll i politiken. Under den senaste mandatperioden har Republikanerna varit det största oppositionspartiet. De är nu i djup kris och lär sannolikt bli mindre än den nya vänsterunionen. Och de högernationella verkar ha tappat mark i opinionen och i den politiska debatten inför valet. Nu surras det mest om Macron mot Mélenchon i alla tv-kanaler.

Sannolikt kommer Macron att reda ut stormen med vänsteroppositionen vid valet. Mélenchons skickliga taktiska manövrer inför valet kommer däremot att få följder i vilka frågor som debatteras och hur Macron väljer att modellera sina propositioner under kommande år. Valet till nationalförsamlingen i juni är inte oviktigt.