Den franska högern förblir splittrad

• januari 24, 2022
• Tomas Lindbom
• no comments

Vi känner igen splittringen till höger i politiken från det svenska sammanhanget. Det finns en höger som alltid funnits inom gränserna för det politiska landskap som definierats som både politiskt och moraliskt godkänt. Den högern har varit konservativ och liberal i en förening som många ansett ologiskt men som fyllt sin funktion att samla tillräckligt många väljare. Och så har det funnits en höger som varit mer nationellt sinnad och som fallit utanför ramarna. De nationella på 1930-talet, en del blev nazister, och Sverigedemokraterna i dag. Varje försök att ena de båda riktningarna har misslyckats. Den demokratiska högern på 1930-talet höll en tydlig gräns mot de nationella. I dag brottas moderaterna med samma frågeställning i förhållande till Sverigedemokraterna.

Frankrike har haft samma strider. Marskalk Pétain stod mot General de Gaulle under andra världskriget. Gaullismen mot Nationella fronten på senare år. Enstaka politiker och intellektuella har drömt om en förening. Ändå har det inte gått hittills. Kanske något är på väg att hända sedan Éric Zemmour lanserat sin kandidatur i årets presidentval.

Éric Zemmour förefaller i en mening, trots sin våldsamma retorik och högerradikala åsikter, vara en samlande person i det läge som fransk politik nu befinner sig. Konflikten mellan det traditionellt franska och islam är huvudfrågan för så många högerväljare i dag. Marine Le Pen är visserligen invandrarfientlig men hon är också folkligt social och en del av hennes väljarkår har rötterna inte bara i arbetarklassen och den lägre medelklassen i kommunistpartiet från 1980-talet. Valérie Pécresse har vridit sig flera grader åt höger med en invandrarkritisk retorik som hon aldrig hade drömt om att framföra så sent som för några år sedan. Men hon är i första hand en högborgerlig dam från Versailles med rötterna i en överklass som gärna sluter sig bakom sina tunga gardiner i de haussmannianska våningarna i västra Paris och annorstädes, tar fram förstautgåvan av Chateaubriands verk ur bokhyllan och bläddrar sedan med samma lidelse igenom sitt aktieinnehav på någon privat finanssajt på datorn. Nej, hon vill inte ha något att göra med Marine Le Pen och hennes väljare.

Men Éric Zemmour, är han en samlande kraft? Han är både våldsamt uppriktig i sin uppfattning om den muslimska invandringen och ärligt tydlig om att skälet till hans intåg på den politiska scenen beror på att han vill rädda det gamla, traditionella Frankrike. Han har också läst Chateaubriand om än inte i förstaupplaga. Hans Frankrike är i hög grad det Frankrike som finns bakom de tunga gardinerna hos den kulturellt och ekonomiskt välbeställda franska överklassen.

Det skulle kunna bli så att högerns olika riktningar förenas. Plutokraterna som ofta också är den kulturellt förfinade överklassen, romantikerna som drömmer om ett Frankrike från förr i tiden och de som rasar mot att landet blivit multikulturellt och som tror att muslimerna hotar den vanliga fransmannens liv och livsstil. Éric Zemmour skulle vara mannen som förenar de tre högerriktningarna; den invandringsfientliga, den nationalistiska identitetshögern och den klassiska konservativa falangen.

Jag tror ändå inte att det går. Historien spelar ett spratt med dagens politiker och väljare. Philippe Pétain och Charles de Gaulle betraktade inte världen med samma ögon. Det gjorde inte heller Jean-Marie Le Pen och Jacques Chirac. Historien präglar också dagens människor. Valérie Pécresse verkar med rötterna i gaullismen. Hennes bakgrund är den respekterade överklassen som styrt Frankrikes stat, kultur och utbildning i generationer.  Marine Le Pen är inte antisemit som  journalisten och författaren Charles Maurras för hundra år sedan eller fascist som ledarna för Vichyregimen men hon verkar i samma historiska fåra. Och Éric Zemmour är trots allt en del av den medelklass som immigrerat, gjort klassresan och saknar en djupare förankring till någon större social gruppering i landet. Han är journalisten och rabulisten som provocerar, förtjusar och lockar människor. Men han kan inte samla de andra två högerriktningarna och bli ledare för dem alla. Det är en omöjlighet.

Hur det än går i valet kommer högern i bred mening att vara splittrad också i framtiden. Kanske kommer Zemmour stödja Le Pen om hon går vidare till en andra valomgång eller tvärtom. Men den yttersta högern förblir den yttersta högern. Valérie Pécresse kanske blir utslagen i första valomgången men istället för att stödja Zemmour eller Le Pen i slutomgången tar hon sig för näsan, drar för sina tunga gardiner och öppnar möjligen någon av de klassiska franska romanerna – i förstaupplaga. Och så går hon till valurnan två veckor senare och lägger sin röst för Macron.