Ny undersökning: Zemmour till andra valomgången

• oktober 6, 2021
• Tomas Lindbom
• no comments

Det går fort nu. I dag släppte Harris Interactive en ny mätning av opinionen inför presidentvalet i Frankrike i april nästa år. En chockvåg drar över landet och särskilt de traditionella partierna när det står klart att ultrahögerkandidaten, som för övrigt ännu inte officiellt sagt sig kandidera, Eric Zemmour nu ligger på andra plats efter nuvarande presidenten Emmanuel Macron och därmed, om det vore val idag, skulle kvalificera sig till en avgörande valomgång.

Så här ser siffrorna ut i dag: Macron 24 procent, Zemmour 17, Marine Le Pen 15, den oberoende högerkandidaten Xavier Bertrand 13 och Jean-Luc Mélenchon, vänsterrörelsen Det okuvade Frankrike med 11 procent. Den gröna kandidaten Yannick Jadot och Socialistpartiets Anne Hidalgo ligger båda på 6 procent.

Så ser det alltså ut. Det finns förstås många frågetecken kring denna mätning som i sig är korrekt genomförd och stämmer med hur utvecklingen sett ut den senaste månaden. Det är trots allt en mätning av läget i dag, inte en prognos inför det kommande presidentvalet. Marine Le Pen har tappat i stöd och Eric Zemmour har ökat. Nu har de till och med bytt plats. Frågan är om inte det viktigaste beskedet i dag är just detta. Marine Le Pens tillbakagång är inte bara överraskande utan framförallt en katastrof för hennes trovärdighet. Redan i det senaste regionalvalet gick det dåligt för hennes parti. Tillbakagången för henne personligen ger signalen om att hon inte kommer att ha en chans att vinna nästa års val. Hennes potentiella väljare, som stött henne i tio år, har insett det och söker efter en annan kandidat. Oavsett hur det går för Zemmour i fortsättningen lägger de sin röst där. Och hela 75 procent säger att detta är ett val som de inte tänker ompröva. Ändå kan han tappa i stöd lika fort som han vunnit det. Han kan vara en dagslända som visar sig inte hålla måttet när han tvingas in i de sakpolitiska debatterna och utsätts för personangrepp och olika politiska påhopp som marginaliserar honom. Marine Le Pen däremot kan inte längre ta tillbaka de röster som hon förlorat. Hon får inte automatiskt de röster som Zemmour förlorar om han nu skulle sjunka tillbaka i kommande mätningar. Däri ligger katastrofen för henne.

Politologer i fransk tv och radio har konstaterat att det nästan aldrig blir den konstellation i andra valomgången som förutspåtts ett år före. I våras var alla säkra på att Macron och Le Pen skulle mötas då. Alla opinionssiffror pekade på det. Nu har det hänt som alltid händer. En eller båda av de givna vinnarna tappar fotfästet.

Det är möjligt att Zemmoureffekten är en anti-Le Pen-effekt. Den radikala högeroppositionen bland väljarna använder honom nu för att knäcka Marine Le Pen. När det väl är gjort kan dessa väljare fortsätta att stödja Zemmour eller möjligen vända blickarna mot någon annan. Det finns tid för det.

Republikanerna har nu en svår uppgift att välja väg strategiskt. Deras partiledning  vet att Zemmour har för avsikt att försöka bredda sitt stöd genom att locka till sig högerflanken av Republikanernas väljarkår. Hur ska det bemötas? Partiets plan är ett internt val av presidentkandidat den 4 december. Vågar partiet vänta tills dess? Och ska partiet välja en kandidat som liknar Zemmour eller inte? Om Republikanska partiledningen väljer en mer moderat kandidat krockar partiet med Macron och hans Republiken på väg. Det leder ingenvart. Macron är för stark i mitten. Om partiet väljer en ledare som till exempel den konservative Laurent Wauquiez öppnas hela vänsterflanken för Macron och hans valseger ligger som i en liten ask. Republikanerna befinner de sig i ett närmast hopplöst dilemma.

Det som händer inom vänstern saknar i detta läge betydelse. Det räcker att titta på siffrorna. Det är möjligt att de grönas kandidat och Socialistpartiets kandidat skulle kunna enas och en av dem dra sig tillbaka. Men det lär aldrig räcka för att komma till en andra valomgång. Och Mélenchon är totalt ointresserad av någon som helst koalition med andra vänsterpartier.

Eric Zemmour har pekat på en djup skada i franska folkets förtroende för de nuvarande politiska ledarna. Till och med Marine Le Pen har nu blivit en etablerad ledare som förlorat sin lyskraft. Men vad kommer därefter? Det förefaller fortfarande tveksamt om Eric Zemmour kan bli Macrons huvudmotståndare i valet. Möjligen kommer många väljare att rösta på honom i förvissningen om att Macron ändå vinner till slut. Då förenas de två motstridiga drivkrafter som ofta präglar franska väljares inre: Hota med det skrämmande alternativet, ”han som säger högt vad vi andra inte ens vågar viska”, men till slut välja pragmatikern och fadersfiguren, ”honom som vi rasar emot, stångas emot men som vi ändå lutar vårt trötta huvud emot när valdagen infinner sig.”