Frankrike har fått två högerextrema kandidater

• oktober 4, 2021
• Tomas Lindbom
• no comments

Det verkar smått otroligt att Frankrike på väg in i valrörelsen för nästa års presidentval har två profilerade, högerextrema kandidater med goda opinionssiffror. Detta är ett land vars politiska landskap förändrats radikalt sedan ett antal år tillbaka.

Jag minns en intervju jag gjorde med Jean-Yves Camus för över tio år sedan. Camus är en känd politolog med högerextrema rörelser som sitt huvudområde. Jag minns mötet av två orsaker. Det första var att han flyttade vår mötesplats flera gånger innan vi slutligen sågs på ett kafé intill Hôtel de ville. Han var jagad av högerextrema krafter och även attackerad rent fysiskt. Därav hans försiktighet inför vårt möte. Det andra jag minns var hans konstaterande att Frankrikes befolkning förändrades från vänster till höger efter attentaten den 11 september 2001. Den händelsen blev början till en radikalisering av opinionen. Rädslan för islamismen, för terrorismen och en allmän misstro mot muslimer började då. Det var i alla fall Camus analys.

Redan 2002 fick Jean-Marie Le Pen fler röster än socialistkandidaten Lionel Jospin och gick till den andra och avgörande valomgången men utan någon som helst chans att vinna. Eric Zemmour började göra sig ett namn kring 2010 som publicist och opinionsbildare. Han var  i flera år medverkande som politisk kommentator i ett populärt lördagskvällsprogram i den statliga televisionen där underhållning och politik blandades; ett programformat som fortfarande fungerar väl i fransk tv. Zemmour fick där fria händer att utveckla sin misstro mot muslimer och oro för att den franska civilisationen, främst genom den ökade invandringen, var på  fallrepet.

Eric Zemmour skrev under de kommande åren några böcker på samma tema och dessa tegelstenar sålde i ofantligt stora upplagor. Någon av böckerna trycktes i över en halv miljon exemplar. Han toppade alla försäljningslistor. Han pekade på att Frankrike höll på att feminiseras. Homolobbyn tog för sig, muslimerna hotade den judiskt-kristna civilisationen med sin främmande syn på människovärdet och sin annorlunda samhällssyn.

I den medievärld som styrt Frankrike liksom andra europeiska länder var häpnaden över Zemmours framgångar stor. Det var närmast omöjligt att förstå hur en så stor del av en upplyst befolkning, formad av upplysningstidens 1700-tal, av de frihetliga tankarna kring sekularisering och en liberal syn på samlevnad skulle vända sig till en polemist med så annorlunda och så aggressivt tonfall. Men så har det blivit.

Eric Zemmour i dag är mer aggressiv än tidigare. Han utmanar Marine Le Pen från höger och med en mer intellektuell touche. Han är, det måste medges, bildad. Han kan sin franska historia, sin litteratur och filosofi. Han är ingen galning men i vissa avseenden farlig. Ja, hans bildning gör honom på sätt och vis än mer hotfull.

Fransmännen gillar intellektuella människor. Det är inte fel att hänvisa till historiska gestalter och händelser. Zemmour talar samtidigt till en frustrerad del av befolkningen som uppfattar att landet tappar sin identitet. Fransmän kan uppröras över att skolan inte ger tillräcklig bra undervisning i sitt lands historia och filosofiska tradition. En yngre kvinnlig debattör, Eugénie Bastié, har skrivit en bok om idéernas krig (La gueere des idées). Det är ett perspektiv som en svensk opinion sannolikt skulle gäspa åt. Fransmännen gäspar inte och en del drar långtgående konsekvenser av detta krig. Kriget leder åt intolerans mot invandrare och hat mer än kärlek och tolerans.

Eric Zemmour har i dag samma stöd som Marine Le Pen i opinionen. De har båda cirka 15 procent av väljarnas stöd. Det är en siffra som mycket väl snart kan ändras. Det vore helt fel att dra alltför långtgående slutsatser av en plötslig förändring i opinionen. Franska väljare är bra på att leta upp en obskyr kandidat för att skrämma de etablerade politikerna. ”Anpassar ni er inte kan vi välja en extremist till nästa president.”

Faktum kvarstår. Det är uppenbart att franska väljare är skeptiska till en global, marknadsvänlig och liberal syn på människa och samhälle. Det har alltid varit så. Konservatism och högerextremism har alltid varit starka undertoner i detta land. Ibland har vänstern varit stark som motkraft mot den mer försiktiga moderatkonservativa politiska linjen. Nu finns oppositionen till höger. Det är inte klasskamp som folk efterfrågar i dag utan fransk identitet och misstro mot invandrare från andra kulturer.

Eric Zemmour har ännu inte deklarerat att han kandiderar men alla tror att han kommer att göra det. Han tänker inte gå i Marine Le Pens ledband. Han utmanar henne. Det kommer att bli en hård konfrontation rätt snart mellan de båda. Hur kommer den striden att sluta? Det vet vi inte. Det verkar så otroligt att en man utan en partiapparat kan slå ut Nationell Samlings ledare. Men å andra sidan lyckades Emmanuel Macron göra just detta 2017 och bli president. Ännu är allt möjligt, även för denne bokskrivande, intellektuella och muslimhatande nykomling i den politiska hetluften.