Frankrikes stora frågor

• juli 10, 2021
• Tomas Lindbom
• no comments

Nu börjar det bli tid för avstämning, ett år före nästa presidentval. Hur har Emmanuel Macrons fyra år som landets regent varit och vad väntar innan valdagarna nästa vår. Det ser kanske inte alltför illa ut för Macron. Just i dag, ska man tillägga för säkerhets skull.

Låt oss dela in Macrons fyra år vid makten i tre avsnitt. Första året gick i ett rasande tempo. Arbetsmarknadsreformer genomfördes, med eller utan stöd från parlamentet och folket. Men han gjorde det han lovat. Därefter kom en vinter med de gula västarna. Den folkliga revolten som tvingade honom att anpassa sin politik, öka bidragen mot hans vilja att istället spara och minska underskottet i statens budget. Och så den tredje perioden med coronapandemin. Nu blev Macron ännu mer generös med statliga bidrag. Totalt i konflikt med den politik han tänkt föra under sin mandatperiod. Men vad skulle han göra och ingen klandrade honom heller för det.

Nu har han ett år kvar av sina första fem som president. Vem vet hur pandemin utvecklas eller avvecklas? Det är det stora frågetecknet. Klarar det franska folket ännu en nedstängning? Och blir inte behovet av en ny president i Elyséepalatset större om eländet fortsätter. Det spelar ingen roll om Macron skött sig. Frustrationen över undantagstillstånden blir för stor. Samma sak hände ju Winston Churchill som fört England till en seger i andra världskriget men som förlorade underhusvalet 1945 till Labours Clement Attlee. Britterna ville ha en förändring och hade ingen större lust att tacka Churchill för insatserna under kriget. Så kan det i så fall gå för Macron om pandemin återvänder i vinter.

Han kan vara säker på att migrations- och brottslighetsfrågorna kommer att dominera valrörelsen. Två decennier av ständigt ökad frustration i allt större grupper inom befolkningen kommer att sätta sina spår i valdebatterna under det kommande året. Macron har hittills hanterat frågorna bra. Han balanserar mellan den extrema högern och en rimlig återhållsamhet i repressionen. Det går ju ändå inte för en liberalt sinnad president att driva kampen mot brottsligheten i en rasistisk riktning. Han måste samtidigt stoppa en farlig utveckling när förorter överallt i landet hotas av parallellsamhällen. Eller snarare, redan har parallellsamhällen.

Kanske kommer ekonomin att bli en stor fråga. Statens underskott hotar möjligheten att rädda enskilda och företag från att gå under. Stora grupper är precis lika fattiga som under revoltåret med de gula västarna. Förmodligen är läget värre. Kommer reaktionerna på fattigdomen att påverka valkampanjen?

Och så händer det som ingen förväntat sig. En personlig skandal eller en ny politisk fråga som vänder på allting. Det brukar vara så.

Vi inväntar nu firandet av nationaldagen på onsdag. Och sedan vilar både politiken i Frankrike och min blogg en månad. Vila för att orka med ett intensivt politiskt år fram till presidentvalet.