En blick tillbaka

• juli 3, 2021
• Tomas Lindbom
• no comments

Juli månad är tiden för tillbakablick på det år som gått. Fransk politik delas inte in i kalenderår utan det som ibland kallas för läsår med hänvisning till skolans årsrytm. Allt börjar på hösten efter sommarlovet och slutar när dagarna åter blivit som längst och solen värmer som starkast. De franska semestrarna börjar senare än i Sverige, efter nationaldagen den 14 juli, och pågår till slutet av  den klassiska månaden  för industrisemestern i Frankrike, nämligen augusti.

President Macron arbetar nästan jämt. Han är i tjänst fram till slutet av juli när det blir ett uppehåll i regeringssammanträdena under några veckor. Det betyder inte att han tar helt ledigt. Från sin semesterort Fort de Bregancon, en liten ö i Medelhavet i departementet Var, arbetar han deltid, tar emot besök ibland och läser sannolikt mycket. Hans flit kan ingen ifrågasätta.

Det är sannolikt så att presidenten i sommar kommer ägna tankar åt det år som gått och vilka slutsatser han kan dra av den pandemi som drabbat också hans nation. Han kan konstatera att det franska folket var mer tåligt än förväntat. Människor har underkastat sig stora restriktioner och inskränkningar i vardagslivet. Under långa tider har medborgarna begränsats i sin rörelsefrihet på ett sätt som kan jämföras med situationen under krig. Det har rått utegångsförbud på kvällar och nätter under flera månader. Det har rått starka inskränkningar i rörelsefriheten också under dagtid. Människor har förbjudits att röra sig längre än korta sträckor från sina hem om inte särskilda skäl förelegat. Affärer och idrottsanläggningar, muséer och bibliotek har varit stängda i månader i olika omgångar. Folk har inte fått träffas utom i familjerna och knappt det. Och ändå har det rått strikta regler om att bära munskydd i alla lägen, inomhus såväl som utomhus.

Franska staten har haft en mycket strikt politik. Ändå har dödsfallen varit många och sjukvårdssystemet ytterst ansträngt. Kanske har rädslan för följderna av pandemin gjort människor fogliga. Men det har kostat på, mänskligt och ekonomiskt för privatpersoner som för nationen i sin helhet. Staten som redan levt under tung skuldbörda har öst ut bidrag för att företag och enskilda inte skulle gå under.

Vad händer i spåren av denna pandemi? Den frågan grubblar säkert Macron över. Han vet ju dessutom inte om pandemin är över. Är det över huvud taget möjligt att ännu en gång tvinga en befolkning att underkasta sig liknande restriktioner som under det gångna året?

Macron är filosofiskt bildad. Han ställer sig säkert frågor om var gränsen går för statens rätt att ingripa i medborgarnas fri- och rättigheter. Föreningsfriheten och religionsfriheten har utsatts för inskränkningar som i högsta grad kan ifrågasättas i en demokrati. Skolan som är så central  för den franska nationen har inte kunnat utföra sitt uppdrag som under normala år. Under flera månader våren 2020 var skolorna i huvudsak stängda och staten uppmanade till studier hemma. Skolans roll för att skapa en någorlunda jämlik nation är stor. Sannolikt kommer historiker att i efterhand konstatera att kunskapsskillnaderna mellan olika samhällsgrupper har ökat under pandemin. Skolans roll att fostra barnen in i ett samhälle av så kallade republikanska värderingar har tvingats till paus under ett och ett halvt år. Vilka konsekvenser får det i de utsatta förorterna där andelen invandrare är hög.

Frågorna är många och svåra att besvara. Emmanuel Macron har ett år kvar till nästa presidentval. Han kommer sannolikt att kandidera. Med vilka slutsatser av den gångna perioden av pandemi kommer han att formulera ett program för de kommande fem åren. Väljarna förväntar sig det. De ser inte bara framåt. De tolkar det som komma skall med erfarenheterna av det som varit. Här måste presidenten vara genomtänkt om han ska uppfattas som trovärdig.