Vänsterns dilemma i fransk politik

• maj 25, 2021
• Tomas Lindbom
• no comments

Det går dåligt för vänstern i Frankrike. För utländska betraktare förefaller det som om Macron har mest problem. Han är ju så kritiserad. Han har kallats för kejsaren, de rikas president, arrogant och mycket annat. Och för en utländsk betraktare verkar kanske inte heller opinionssiffrorna så övertygande. Hans popularitetssiffror kommer sällan över 30 procent och i mätningar ett år före presidentvalet där han ställs mot olika kandidater från vänster och höger ligger han några procent efter Marine Le Pen på drygt 25 procent. Ändå har han en betydligt starkare ställning än vänsterns presumtiva kandidater till nästa års presidentval.

Katastrofen för vänstern inträffade när Francois Hollande valde att inte söka omval 2017. Han hade säkerligen inte vunnit – hans popularitet var körd i botten mot slutet av sin mandatperiod – men han borde ändå ha kommit högre än Benoit Hamon som blev partiets kandidat och bara fick drygt sex procent av avgivna röster i den första valomgången. Socialistpartiet hade förlorat hela sin socialdemokratiska väljarflygel som gick över till Macron.  Partiet fick i presidentvalet och det efterföljande valet till nationalförsamlingen ett mycket svagt stöd som inte förbättrats sedan dess. Med låga valsiffror följer också lägre partistöd och därmed sämre ekonomi. Nu sitter partiet i trista lokaler utanför Paris och har svårt att göra sin röst hörd i debatten. Allt pekar på att procentsiffrorna förblir på denna låga nivå även i valen nästa år.

La France Insoumise (=Det okuvade Frankrike) och särskilt dess ledare Jean-Luc Mélenchon har på några år gått tillbaka enligt mätningar. Han fick nästan 20 procent i förra presidentvalet men i dag ligger hans siffror snarare kring 12. Det måste sägas att han och hans parti lyckats vinna uppmärksamhet i media. Partiet har en liten men röststark grupp i nationalförsamlingen och har med en aktningsvärd intellektuell skärpa grillat regeringen kring alla stora frågor sedan valet; om arbetsrätten, pensionerna, gula västarna och senast pandemin och lagen mot islamism och terrorism. Men ställningstagandena går inte i linje med de uppfattningar som finns hos majoriteten av franska folket, särskilt inte i kritiken av terrorism och kriminalitet. Senast angrep Mélenchon en polisdemonstration utanför nationalförsamlingens byggnad i Paris för uppvigling. Han var inte imponerad av polisens vädjan i demonstrationen om folkligt och parlamentariskt stöd efter det att flera poliser mördats under de senaste veckorna.

De gröna, Europe Écologie les Verts (EELV) har rönt framgångar i både EU-valet 2019 och kommunalvalet förra året. Särskilt uppmärksammat var partiets framgångar i det senare valet där nu borgmästarna nu är gröna i bland annat Lyon, Strasbourg och Grenoble. Borgmästaren i Grenoble, Eric Piolle är en möjlig utmanare till Yannick Jadot om rollen som presidentkandidat i nästa års val. Men det är en sak att som grön politiker nå framgång i större städer. I mätningarna ligger Yannick Jadot inte bättre än på cirka 5 procent, strax efter den socialist som bedöms kunna bli sitt partis kandidat, Anne Hidalgo, borgmästare i Paris. De gröna är populära i den urbana medelklassen men inte i övrigt.

Dessa fakta ger en dyster bild av vänstern. EELV uppfattas för övrigt inte heller som vänster av La France Insoumise som saknar en klassanalys hos det partiet. Dessutom finns det en högerfalang inom EELV som snarare kan betraktas som liberal och står nära Macron. Denne har för övrigt haft och har ministrar i sin regering som tidigare tillhört och spelat en viktig roll i EELV. Det är alltså uteslutet att LFI och EELV kan gå samman i en union inför valet till nationalförsamlingen. Ännu omöjligare är det att tänka sig att dessa båda partier kan enas om en gemensam presidentkandidat.

Socialistpartiet och EELV har lite lättare att samarbeta men någon gemensam presidentkandidat eller gemensamma listor till parlamentsvalet är närmast uteslutet att tänka sig. Pragmatism är sällan ett utmärkande karaktärsdrag inom fransk politik.

Vänstern har i dag i  bästa fall stöd av närmare 30 procent av väljarkåren om vi också räknar in de små trotskistiska grupperna och kommunistpartiet. Det skulle räcka till att nå andra valomgången i ett presidentval om alla enades om en kandidat. Men det är lika orimligt som om Marine Le Pen skulle avstår från sin kandidatur och stödja President Macron. Det kommer inte att ske och det sker inte bara av partiegoistiska skäl. Skillnaderna mellan en grön och en trotskist är att trots allt betydande. Vänstern är i kris och vänstern har inte heller ett program som tillräckligt kan attrahera väljarna. Nästa val utspelar sig på den högra delen av den politiska planen. Det ska mycket till för att det scenariot ändras till april nästa år.