Édouard Louis angriper makten

• maj 7, 2021
• Tomas Lindbom
• 1 comment

Som 21-åring blev Edouard Louis över en natt en litterär megastjärna i Frankrike och snart i stora delar av västvärlden. Hans första roman som på franska bär titeln En finir avec Eddy Bellegueule (i svensk översättning Göra sig kvitt Eddy Bellegueule) blev mycket uppmärksammad. En ung man som växte upp som homosexuell i en starkt homofob arbetarmiljö i en liten by i norra Frankrike. Skildringen var frän mot den världen. Inte minst hans pappa men också andra män i byn uppträdde föraktfullt, avvisande och ibland direkt hotande mot den unga pojke, Eddy, som inte svarade mot deras manlighetsnorm. Han lyckades med en stark egen vilja ändå bryta sig loss, vända sig mot det böckernas värld, mot studier och mot en högre utbildning i Paris.

Eddy Bellegueule blev Édouard Louis men under ett decennium i de litterära finrummen i huvudstaden alltmer politiskt radikal. Hans angrepp på familjen och miljön i den lilla byn Hallencourt i den första romanen har vänts i hans tredje, Qui a tué mon père?, på svenska Vem dödade min far?) till ett angrepp på hans nya omgivning, eliten i Paris och inte minst landets president Emmanuel Macron. En ödets ironi är att både Macron och Louis kommer från samma region, Picardie, som präglats av stark arbetarbefolkning med en växande arbetslöshet på senare år. Men Macron  växte upp i en läkarfamilj i den borgerliga staden Amiens medan Louis kom från en fattig by med hög arbetslöshet.

Titeln på Louis´tredje och senaste roman slår an tonen. Det är i symbolisk mening (Louis skulle nog säga även i reell mening)  Macron som dödat hans far. Han lever fortfarande men är ett fysiskt vrak nu i 50-årsåldern. Det är, säger Louis, den dominerande överklassen som besätter de politiska och administrativa topposterna i ett starkt centraliserat samhälle som dödat hans far och så många andra utsatta fattiga medborgare i landet. Det är elitens män och kvinnor som inte förstår att ett indraget bidrag på 10 euro i månaden innebär att familjer i hans hemby inte har råd att äta middag varje dag.

Édouard Louis rasar mot klassamhället men han kopplar också ihop det med de förtryckta arbetarnas homofobi. Det är ofria män som odlar en manlighetsmyt  för att ge sig själva någon form av social status. Det är katten på råttan och råttan på repet. Louis skriver för att blottlägga det som han ser som dåliga strukturer. De förtrycktas homofobi som en revansch mot dem som uppfattas som ännu svagare är sammankopplat  med ett förakt för den överhet som gör dem illa.

Edouard Louis har skrivit den tredje romanen för att ge sin pappa – och därmed en hel samhällsklass – upprättelse. Han har kommit att förlåta den homofoba misshandel som han utsattes för av pappan och männen i byn under sin uppväxt. Det är inte pappans fel. Det är överklassens, Macrons fel. Allt hänger också ihop, säger Louis. Klassförakt, homofobi och kvinnoförtryck.

Den tredje romanen uppmärksammas också starkt i Frankrike men omfamnas inte i samma utsträckning som den första. Det är förstås inte så konstigt. Den samlade eliten i Paris tar hellre till sig berättelsen om en ung begåvad pojke som lämnar en vulgär, homofob miljö i Nordfrankrike för en elitskola i Paris och en litterär karriär.  Det är mer provocerande med den senaste romanen där Louis vänder vapnet mot dem själva.

Har Édouard Louis rätt? Det är en annan fråga. Macrons socialpolitiska projekt går ut på att alla i det franska samhället ska få samma förutsättningar för ett gott liv. Det kommer förstås aldrig att förverkligas. Därtill är förutsättningarna i ett gammalt klassamhälle som det franska alltför dåliga. Omvänt kommer inget samhälle, allra minst det franska, att tolerera en politik som förlåter vissa människor deras dåliga attityder och beteenden med ursäkten att de är förtryckta. Och hur skulle det någonsin kunna bli möjligt att skapa ett öppet och positivt flöde mellan de fattiga byarna i norra Frankrike och de mondäna, traditionsfyllda sammanhangen i Paris förgyllda salonger? Men visst kan Édouard Louis skaka om en och annan som befinner sig på den franska parnassen. Till och med göra lite skillnad på marginalen.