Två romaner av Albert Camus

• april 18, 2021
• Tomas Lindbom
• no comments

Under min studenttid bodde jag ett halvår i Aix-en-Provence för att lära mig franska och senare gå på en del föreläsningar i historia och litteratur på dess universitet. Jag begrep bara bitar av vad som sas av bildade professorer från pulpeterna inne i lärosalarna. Men jag fastnade som många studenter åren efter majrevolten 1968 för bland andra Albert Camus, en av de ledande existentialistiska författarna i landet. Fransman, född i Algeriet 1913, flyttade till Frankrike under andra världskriget och blev berömd också för att spela en ledande roll i den tidens krets av berömda intellektuella i Paris. Han fick nobelpriset i litteratur 1957 men dog bara några år därefter i en bilolycka.

Några av Camus romaner spelar fortfarande en roll i västerlandets medvetande. Det är som om han dyker upp i samband med civilisationskriser. Hans böcker bär vidare från 1940- och 50-talen in i våra dagar. När coronapandemin bröt ut förra året tog jag omedelbart fram Pesten ur bokhyllan, den roman som Camus gav ut 1947. Jag var inte ensam om att läsa den när viruset spred sig i världen med en omskakande hastighet. Hans roman handlar om en epidemi som sprider sig i staden Oran och hur människor reagerar inför en smitta som inte verkar gå att stoppa. Vad gör människor? En del söker fly på olika sätt, andra hjälper de sjuka som en läkare, huvudkaraktären i romanen. Några ber till Gud om hjälp. Camus själv trodde inte på en högre makt men samtidigt såg han hur hjälplösa människorna var och hur egoistiskt många av dem handlade.

Romanen kom lägligt ut samma år som coronaepidemin bröt ut, 2020, i nyöversättning av Jan Stolpe.  Han har nu också gjort en ny översättning av La chute till svenska, Fallet. Den förefaller också vara en viktig röst i tiden. Romanen kom senare än Pesten. Den gavs ut på Gallimard 1956. Den är också mörk till sinnet. Den handlar om en fransk advokat som lämnat Paris, sannolikt efter att ha undvikit att ingripa i samband med en kvinnas självmord. Advokaten håller en monolog genom hela romanen och det är en monolog där han anklagar sig själv på ett sådant sätt att han undviker att på sig skulden för sina oförrätter. Sveket att inte rädda den kvinna som var på väg att hoppa från en bro i Paris när han själv befann sig på samma ställe. Alla kvinnor som han svikit i olika korta relationer. Också anar man sveket i hur han behandlat sina klienter i rätten. Eller hur han låtit sitt eget egoistiska jag styra hans liv. Hans egoism leder honom inte mot ett behagligt liv i materiellt välmående som han kunde ha hoppats på. Utan tvärtom. Huvudkaraktären i romanen, advokaten, går istället mot sin mentala likaväl som sin fysiska undergång.

Den mänskliga hjälplösheten i tider av kris blir ett tema som berörs i båda dessa romaner. Och det är svårt att inte dra fram tankelinjerna till vår tid; de globala kriser som hemsöker oss och människans allt mer egoistiska perspektiv på sina liv. Albert Camus ger sannerligen inga svar men tvingar oss att tänka. Det är gott nog.