Teknokratin och politiken

• mars 10, 2021
• Tomas Lindbom
• no comments

Sedan ett antal år har det politiska landskapet börjat beskrivas i andra termer än höger och vänster utan istället i det som på svenska brukar kallas för GAL-TAN-skalan. Nya frågor som mindre har med arbete och kapital att göra och mer med frågor om tradition kontra kulturradikalism liksom olika identitetsfrågor tar plats i debatten. Den traditionella vänsterns kris brukar hänföras till denna förändrade spelplan. Parallellt framträder också bilden av att politiken  i allt högre utsträckning styrs av teknokrater. Många menar att Emmanuel Macron är urtypen för en modern teknokrat.

Många fransmän hoppades på den unge, briljant begåvade  Macron och han valdes i ett vacuum i det franska ledarskiktet året 2017. Det var uppenbart så att han hade en hel del tur. Han kunde klämma in sig mellan en vänster som genom Francois Hollandes regeringsår tappat förtroendet hos många väljare och en höger som representerades av Francois Fillon. totalt golvad av diverse skumraskaffärer som avslöjades några månader före valet.

Samtidigt var Macron skicklig. Han  lanserade sig som kandidaten som varken var vänster eller höger och som skulle ge fransmännen ett modernare samhälle med målet att stärka ekonomin och återge framtidstron till folket.

Ganska många, både på vänsterkanten och i den nationalistiska högern, ifrågasatte redan 2017 hans motiv och person. Snart kom kritiken att växa. Macron presenterades  nu i media som en teknokrat som svävade likt en Jupiter ovan molnen och hade en distanserad och bitvis arrogant hållning mot vanligt folk. Som när han svarade en man på gatan som klagade över att han var arbetslös: ”Gå över gatan och gå in på restaurangen därborta och sök jobb.” Bara den som tog egna initiativ hade den nye presidentens respekt.

Det var många som nu såg hans teknokratiska sida. Politik skulle utföras effektivt. Ekonomiska och samhällsvetenskapliga teorier skulle nyttjas. Skolan skulle utbilda barnen. Arbetsplatserna skulle bli mer konkurrensutsatta och stimulera de anställda till bättre prestationer. Metoden att nå  framgång handlade inte om idéer, om vänsterns eller högerns värderingar utan i vassa mål, bättre produktionsverktyg och duktigare personal.

Så ser också det moderna samhället ut. Vilken politiker i dag värnar den late, den trögtänkte, den outbildade. Vem låter människorna vegetera i en stilla vardagslunk? I ett ständigt ökat tempo ska vi slå alla tidigare generationer i materiella framsteg på livets olika områden, inklusive vetenskap och teknik. Macron må vara bildad och en stor läsare av filosofi. Men hans politiska gärning visar sig mer i ett teknokratiskt handlag.

I Frankrike är det många som motsätter sig denna typ av politiker. Det har vimlat av teknokrater runt de tidigare presidenterna också. Särskilt hos Francois Hollande som själv var sprungen ur elitskolan ENA. Det har också lett till att fransmännens förtroende för sina politiker har hamnat i botten. Macron gör intrycket av att själv framstå som en äkta teknokrat, mer tjänsteman än förtroendevald politiker.  Ja, i än högre grad än sina föregångare. Kanske är det orättvist men hela hans uppenbarelse uttrycker inkarnationen av begreppet elit.

Macrons politik talar till eliten. Den talar möjligen också till dem som fortfarande hoppas att den franska befolkningen gynnas mest av rationaliteten i politiken. Det är ju rimligt att tänka sig att många fler än eliten kan dra materiell fördel av en politik som hittat verktygen för snabbast växande välstånd och största möjliga tro på framtiden.

Helt uppenbart har Macron bröder och systrar i de flesta länder, åtminstone i väst. Politiken är avideologiserad. En del skulle säga avhumaniserad. På ett märkligt sätt ska också de mänskligt-psykologiska problemen lösas av de politiska ledningarna med sina staber och  myndigheter i toppen av ländernas styren. Frankrike inger ett hopp därför att det finns en så stark och vital samhällsdebatt. Ingen förändring undgår kritik. Även teknokraterna granskas och kritiseras. Det kommer att bli ett spännande år av debatt fram till nästa presidentval. Macron är omgiven av en rad av de skarpaste hjärnorna i landet, dessutom sprungna ur de vassaste elitskolorna. De kommer inte att spara någon möda på att hitta framgångskoncept för att behålla makten åt landets mäktiga för ännu en femårsperiod i och kring Elyséepalatset.