Folkets roll i Frankrike

• mars 23, 2021
• Tomas Lindbom
• no comments

Frankrike och Sverige är två demokratier i Västeuropa med många likheter. Det finns också begrepp som används i större eller mindre omfattning eller uppfattas på olika sätt. Folket är ett sådant begrepp.

Fransmännen är överlag mer inriktade på att klyva landet i olika grupperingar. En mer traditionell socialism lever kvar i större utsträckning. Folket som klass spelar fortfarande en roll i människors medvetande även om marxismen är mer eller mindre död också i detta land. Vänsterpartiet La France Insoumise (Det okuvade Frankrike) är en otydlig blandning av olika vänsterradikala grupperingar som leds av Jean-Luc Mélenchon, en tidigare trotskist och vänstersocialist inom Francois Mitterrands Socialistparti.

Folket är bredare än en beskrivning av arbetarklassen. En fransk politisk iakttagare konstaterade nyligen att olika samhällsgrupperingar kallats för folket genom den moderna historien. Under ett antal sekler i fransk historia uppfattades bondeklassen som folket. Borgarklassen var folket som gjorde uppror mot kungen och adeln under den stora revolutionen 1789 och de följande  på 1800-talet och skapade framväxten av en ny  och urban medelklass.

Under 1900-talet var folket liktydigt med arbetarklassen. Frankrike fick ingen arbetarrevolution som i Ryssland men ett starkt kommunistparti och en folkfront som styrde landet under några viktiga år strax före andra världskriget. Studenterna revolterade 1968 och ungdomen blev en maktfaktor som i namn av folket ställde sig i opposition mot en äldre auktoritär generation.

Folket i dag är ingen homogen grupp eller klass. Under några år i början av detta sekel gjorde invandrarungdomar en form av motstånd. I dag tänker vi på en heterogen samling av människor som känner sig maktlösa och ekonomiskt utsatta. Vi tänker på de gula västarna som inte kan inordnas i arbetarklass eller medelklass. De består av anställda med dålig lön, egenföretagare under ekonomiskt pressade omständigheter eller arbetslösa. De bor i mindre städer eller i byar. De som kom till huvudstaden  för att demonstrera hade aldrig tidigare satt sin fot där. De hittade inte från järnvägsstationerna till Champs Elysées men de hade en bild av avenyns mondäna karaktär och ville därför uttrycka sitt sociala, ekonomiska och kulturella missnöje i det kvarteret.

Våldet går som en röd tråd genom historien när vi ser på folkets uppror. Den härskande klassen, den överhet som raseriet riktas mot har alltid avvisat våldet. Under det senaste seklet har skälen därtill varit än mer uppenbara. I en demokrati har alla medborgare rätten att säga sin mening och bli tagen på allvar, inte minst i de allmänna valen.

Frankrike är emellertid ett klassamhälle samtidigt som det är en demokrati. Förmodligen inte mer ojämlikt än andra västeuropeiska länder men med ett avstånd i kulturell mening som är större än hos grannländerna. Kungars och presidenters palats skimrar mer i guld. Överhetens män och kvinnor talar så väl, är så bildade och vet hur man håller distansen till dem som inte hör hemma i maktens boningar. De demokratiska ledarna talar välvilligt om allas lika rätt till samma utbildning. De hyllar rätten för alla att nå de högsta tjänsterna inom statsförvaltningen. ”Demokrati är lika förutsättningar för alla”, upprepar de. Kanske har de inte ens själva klart insett att de som demokratiska folkvalda ofta är lika mycket komna ur överheten som läkarna, advokaterna och andra mer privilegierade grupper som ärvt sina yrken av sina föräldrar. Också politikerna lever i hög grad sina liv avskilda från dem som de företräder. Det gör ingen större skillnad att det råder demokrati i landet. Inte i det avseendet.

Frankrike är ett land där folket i meningen de underordnade är mycket missnöjda. Det finns en påtaglig skillnad mellan landets demokratiska principer och folkets upplevda känsla av inflytande över sin sociala och ekonomiska situation. Misstron leder till frustration som leder till våld. Inte alltid våld men med jämna mellanrum ser vi hur konflikterna eskalerar till brutala uppror.

Begreppet folket i dag är svårt att definiera. Det ger ett parti som Nationell samling goda möjligheter att stärka sin position. I dag är det vänstern som ogillar ord som populism. Det är den yttersta högern som drar fördel av detta begrepp. De lanserar de populistiska parollerna till folket och gör sig till talespersoner för detta folk som är heterogent till sin karaktär men som förenas i sin frustration mot en överhet som inte verkar lyssna.

Folket och eliten. Det är denna oprecisa motsättning som vi talar om i dag. Det är inte bondeklassen mot adeln, inte borgarklassen mot kungen, inte arbetarna mot direktörerna. Vi har också kallat dem för de underordnade i de tidigare historiska konflikterna men dessa folkliga grupper hade socialt och ekonomiskt identifierbara drag. Det folk som framträder under det tjugoförsta seklet är mer diffust på samma sätt som begreppet eliten är svår att definiera.

Inte desto mindre finns konflikten och den verkar växa. Marine Le Pen har möjligen den trollstav med vilken hon kan locka till sig tillräckligt många som identifierar sig som en del av detta folket att hon kan vinna nästa val. Med en sådan valseger anser hon sig säkert ha rätten att leda sina väljare i ett härtåg mot eliten. Men vad händer när marschen satt igång? Och vem drar fördel av striden?