Den politiska debatten återvänder

• februari 12, 2021
• Tomas Lindbom
• no comments

Vi upprepar det ständigt. I ett år nu har vi bara talat om pandemin. Epidemiologer och viruloger har spelat första fiolen i mediesammanhangen. Politiken i klassisk mening har fått träda tillbaka och släppt utrymmet i debatten till dem som anser sig ha något viktigt att säga om virus, testning och vaccinering. Igår kväll sa programledarna för det månatliga politiska magasinet i tv-kanalen France 2 att de tänkte vända blad och börja tala politik igen.

Gårdagskvällens program handlade om det som är det aktuella samtalsämnet i det politiska Frankrike; lagen om separatism – en omskrivning för kampen mot islamismen. Jag har i flera tidigare inlägg här på bloggen försökt redogöra för innehållet i lagförslaget som nu debatteras för andra veckan i nationalförsamlingen. Igår kväll var fokus på två centralgestalter i den frågan men också kring vem som i framtiden kan bli Frankrikes president. Debatten hölls mellan Marine Le Pen och inrikesminister Gerald Darmanin.

Tv-kanalens val av debattmotståndare i den fråga som följer av många års invandrings- och migrationsdebatt var delvis förvånande. Kanske inte att regeringen utmanas av en av de främsta oppositionspolitikerna. Det uppseendeväckande var snarare att de båda står så nära varandra i denna brännande fråga men ändå fick debattera mot varandra. Fanns det då ingen politiker som kunde argumentera i en annan riktning än de två som nu stod i blickfånget?  Darmanin har varit en av tidigare presidenten Nicolas Sarkozys efterföljare i den yngre generationen. Nu står han bakom President Macron och sitter i en regering som försöker ge sken av att vara ”varken vänster eller höger”. Det råder emellertid ingen tvekan om att Darmanin är en utpräglad högerpolitiker och att han är hård i migrationsfrågor.  Han är den som ska plocka högerröster åt Macron i dennes försök att bli omvald som president nästa år. När Macron kan svikta i förtroendet hos högerväljarna i frågor om lag och ordning och stram invandring finns Darmanin till hands för att göra det tuffa jobbet.

Darmanin mötte alltså Marine Le Pen i gårdagens tv-debatt. Det var intressant att se hur respektfullt han ändå behandlade henne. Det var en ny strategi från en politiker inom den sfär som traditionellt kallats den republikanska. I alla år sedan Jean-Marie Le Pen skapade Nationella Fronten i början av 1970-talet har andra partier slutit sig samman när uppstickaren hotat att vinna val. Socialister och vanliga högermän har då ingått karteller. Väljare som inte röstade på Nationella Fronten har röstat på det parti som haft störst chans att besegra de högerextrema.

Den gamla strategin har långsamt brutit samman. Nu har de högerextrema blivit normaliserade. Det är svårt att behandla ett parti som parias när dess ledare (Marine Le Pen) har ett bättre opinionsstöd än presidenten. Migrationsfrågan och synen på terroristbekämpning och kamp mot islamism har  suddat ut gränserna mellan höger och extremhöger. Extremhöger blir ett meningslöst ord att använda. Darmanin behandlade följdriktigt Marine Le Pen som en politisk motståndare som andra politiska motståndare. Genom sitt sätt att tilltala henne visade han att hon var en självklar del av den demokratiska, republikanska världen; som en liberal eller en socialdemokrat.

Det är knappt femton månader kvar till nästa presidentval och dessförinnan ska – om nu pandemin tillåter – ett regionalval genomföras i vår. Nu måste de traditionella, partiskiljande politiska frågorna tas upp i debatterna. Efter gårdagens debatt ser vi hur Marine Le Pen placerar sig och av motståndarna blir placerad som en möjligt kandidat till presidentposten. Hon har under tio år som partiledare steg för steg flyttat fram positionerna. Hon har gjort det för att hennes och partiets frågor ständigt stått i förgrunden i debatterna. Hon har också gjort det genom att på ett skickligt sätt skruva och ändra på sitt eget politiska budskap. När ett ställningstagande inte nått gensvar hos tillräckligt många väljare har hon ändrat det. Typexemplet är synen på EU och euron. Så sent som i valrörelsen 2017 var hon kritisk till det mesta som EU stod för. I dag är den profilen starkt nedtonad. Hennes ekonomiska program är också mindre kategoriskt i sin protektionism. Hon skruvar och ändrar för att hela tiden anpassa sig till en stor opinion. Hennes tonläge har också starkt förändrats. I början av sin partiledartid skällde hon på folk, även journalister. Senare blev hon raljant. I dag vill hon mest framstå som klok och sympatisk.

Hon lever på sin hårdföra ton mot radikal islamism och en stram migrationspolitik. Kanske räknar hon med att det räcker att vara ”trovärdig” i den frågan och ”vettig” i alla andra. Möjligen tappar hon i attraktionskraft av att framstå som så pass nedtonad i profilen. Än så länge fungerar det i alla fall. Hon är utan tvivel i dag den enda som på allvar kan utmana Emmanuel Macron om presidentmakten. Hon har dessutom varit skicklig i sin opposition mot hans coronastrategi. Hon har uppenbart rådgivare som hjälper henne framgångsrikt i att fortsatt klättra uppåt på opinionsstegen.

Vi får nu räkna med att den politiska temperaturen stiger i Frankrike. Pandemin hindrar i viss mån men samtidigt har media och politiker hittat former för att föra debatter som kan engagera tittare, lyssnare och läsare. Och de sociala medierna fungerar lika bra om inte bättre i dessa speciella tider. I denna blogg lär jag få återkomma till att närmare bevaka vad som händer under det kommande året. Vilka politiska riktningar stärker nu sin position och vilka kandidater får ökat eller minskat stöd hos väljarna?