Ett förskräckligt år

• december 15, 2020
• Tomas Lindbom
• no comments

Detta år har sannerligen inte gjort någon glad. Emmanuel Macron allra minst. När han om några veckor kommer att se tillbaka på 2020 i sitt traditionella nyårstal lär han få svårt att beskriva de framsteg, de reformer som han trodde sig ha kunnat genomföra. Två vågor – kriser – orsakade av covid -19 är nog det som fransmännen kommer ihåg av året och att dölja det lär bli svårt. Det är frågan om han ens kan ingjuta mod och hopp hos medborgarna för 2021. Även pessimisterna i våras kunde inte föreställa sig det elände som franska folket skulle möta under hösten och nu vintern. Det är som om den ekonomiska krisen som är högst verklig kommer i bakgrunden av de personligt-psykologiska umbäranden som så många upplever för närvarande.

Emmanuel Macron gick till val på ett optimistiskt program om förändring. Han kallade det revolution som också var titeln på hans bok som kom ut till valrörelsen. Han skulle bryta mark med ett program som varken skulle vara vänster eller höger men förnyande och tjäna hela folket.

Av tre och ett halvt år kan han se tillbaka på ett år av viss framgång. Det var under hans första regeringsår. Hans största politiska seger, arbetsrättslagstiftningen, genomfördes då men genom en särskilt paragraf i konstitutionen som tillåter presidenten att genomdriva lagar utan godkännande i parlamentet. Sedan kom affären med hans främsta livvakt som slogs med demonstranter under 1 maj. Därefter följde den ökade kritiken mot hans sätt att regera som en kejsare utan empati för vanligt folk. Det ledde till ett år av ständiga demonstrationer med de gula västarna som lugnade ner sig lagom till utbrottet av coronaviruset…

Macron hade uppenbarligen visst hopp om att att kunna förbereda omvalet 2022 genom att byta premiärminister i somras. Det såg ju lite bättre ut efter den första vågen och presidenten gjorde en partiell regeringsombildning. Han bytte premiärminister till Jean Castex som garanterat inte skulle ta för mycket plats i media som den tidigare premiärministern Edouard Philippe. Macron bytte också inrikesminister för att visa sig tuffare i kampen mot terrorism och brottslighet. Han har inte haft rykte om sig att vara tillräckligt  hård i dessa frågor men nu valde han den tidigare skatteministern Gérald Darmanin till posten som högsta chef för bland annat polisen. I Frankrike saknas den typ av förbud mot ministerstyre som vi har i Sverige.

Dessa båda val har inte varit lyckade. Castex ser mest olycklig ut när han nu ska försöka kommunicera budskap om coronakrisens djup och åtgärder för att komma ur krisen. Darmanin kan säkert inte lastas för de terrordåd som utförts men möjligen för det polisvåld som förekommit. I varje fall har inte valet av ny inrikesminister gjort den politiska situationen lättare för Macron. Hans egna lagförslag om kamp mot islamismen, eller separatismen som han föredrar att kalla det, har han delvis tvingats dra tillbaka. Det rör sig främst om ett förslag att förbjuda filmning av polisingripanden vid tumult i samband med gripanden av personer, också vid demonstrationer. Förslaget har nu mildrats. Macron står mellan två hållningar som hörs i debatten. Den ena sidan kritiserar staten för alltför hård repression. Den andra sidan menar att staten gör för lite för att stoppa terrorismen och brottsligheten och att det då bara handlar om så kallade ”hårda tag”.

Nu har Macron bara knappt arton månader till nästa val att försöka hitta en profil som övertygar väljarna om att rösta på honom igen. Han har inga dåliga opinionssiffror med tanke på alla problem som han stött på. Men hans insatser för att utveckla Frankrike har inte varit alltför imponerande. Givet alla kriser är det förståeligt men han har också brustit i förmågan att ena landet vilket hans ambition var inför valet 2017. Han har nog försökt men alltför många väljare anser att han är mer av en president om splittrar folket än enar det.