Kriminaliteten i centrum i fransk debatt

• oktober 13, 2020
• Tomas Lindbom
• no comments

Politiska bedömare i Frankrike vågar redan förutsäga att brottsligheten kommer att bli en huvudfråga i nästa presidentval som infaller i maj 2022. Det följer ett mönster som vi känner igen ifrån andra västländer och inte minst från Sverige. Invandringsfrågan debatteras först i några år  som ett problemfenomen i sig. När det råder i stort sett konsensus om att invandrare är ett problem kommer nästa ämne: Brottsligheten måste bekämpas hårdare och det ska ske genom fler poliser och hårdare straff.

Frankrike har haft utsatta förortsområden under betydligt längre tid än i Sverige. Konflikterna mellan invandrade etniska grupper och den gamla franska befolkningen har haft gott om tid att eskalera. Invandrarna har nu hunnit leva i ett par generationer i ett påtagligt utanförskap och frustrationen och hatet har bara ökat. Långt ifrån hos alla men hos delar av ungdomen. Gängkriminaliteten har haft tid att sätta sig i områden, utvecklas och många lever sedan längre i ett alternativt samhälle. Det vi nu ser början av i Sverige kan säkert franska poliser, sociologer och inte minst dessa människor i utanförskap beskriva på ett sätt som ger oss en aning om vad som väntar i vårt land inom de närmaste åren.

Ett nytt inslag är gäng som attackerar poliser när de stör droghandeln och försöker ta tillbaka utsatta förortssamhällen till det demokratiska franska samhället. Häromdagen kastade ett fyrtiotal ungdomar brinnande föremål mot en polisstation i Champigny-sur-Marne utanför Paris. Polisbilar förstördes liksom dörrar och fönster i polisstationen. Poliserna tog skydda inne på stationen. Som en kriminolog sa: ”Förr flydde gängen när polisen kom. Nu går de till attack.”

Frankrikes inrikesminister Gérald Darmanin kom till platsen och lovade hårda tag. Han har nyligen tillsatts för att regeringens muskler ska bli hårdare. President Macron anses svag i denna fråga –  inte tillräckligt tuff mot brott som det brukar sägas – och behöver en tuffing som inrikesminister. Frågan är av vilket virke Darmanin består. Han ser liten och tunn ut i kroppen i alla fall men han säger hårda saker. Hur mycket hjälper det, kan man undra.

Det är naturligtvis en oerhört problematisk situation om staten tappar sitt våldsmonopol i landet. I realiteten gjorde de det redan för ett antal år sedan. De franska utsatta förorterna är illa skötta. Det har satsats pengar men aldrig ett engagemang för att inkludera invandrare i det franska samhället. Och den vita majoriteten av väljarna som ändå mest påverkar politikerna har andra krav på sin regering. Merparten av dessa väljare har alltid varit motståndare till den omfattande invandring som skett. Det är lätt för en regering att vänta tills det  är för sent. Repressionen blir då det enda möjliga botemedlet mot gängvåld och upprättandet av alternativa samhällen, där gangsters styr.

Högern och extremhögern rasar förstås och anklagar regeringen för att ta i frågan med alltför lösa nypor. Macron agerar som en svensk socialdemokrat i samma läge. Han försöker ta i med hårdhandskarna men utan den brutalitet som högern kräver. Dessvärre kan ingen förbättra läget mer än marginellt och tillfälligt.

Macrons väljare lever i stor utsträckning i de välbeställda innerstadsområdena som Paris. De vill framförallt en sak: Slippa konfronteras med de grupper som lever i de utsatta områdena.  De hoppas nog att fler poliser med utsträckta befogenheter är  lösningen på problemet. Hyggliga, liberala människor som helt enkelt inte vill störas och hotas i sin relativt angenäma tillvaro med jobb, familj och badsemestrar vid kusten. Vem klandrar dem?

Frågan är ju snarare om Frankrike sakta närmar sig en mer brutal urladdning mellan frustrerade gäng av ungdomar och en alltmer pressad poliskår? Landet saknar ju inte revolter, upplopp och revolutioner i sin historia. Det är ett land som kan tänka sig våld som lösning på en konflikt. Så länge som upploppen sker i de utsatta områdena – och så har det varit i flera decennier nu – kan medelklassen i de välbesuttna områdena sova lugnt om nätterna. Men tar gängen sina bilar eller pendeltågen in till stadskärnorna kommer allt att bli annorlunda. Jag minns en intervju jag gjorde för femton år sedan med en kriminalsociolog. Han förklarade att ungdomarna i dessa förorter inte visste var Paris låg, inte hittade dit. Därför fortsatte de att bränna bilar i de kvarter där de bodde. Kommer det beteendet att ändras i framtiden? Har den nya generationen av gängmedlemmar kollat tidtabellen för nästa tåg in till Gare du Nord?