En balanserad regering à la Macron

• juli 7, 2020
• Tomas Lindbom
• no comments

Vi var nog rätt många som igår väntade otåligt långe på att Elyséepalatsets kanslichef Alexis Kohler skulle komma ut på trappan och meddela namnen på den nya regeringen. ”På förslag av premiärministern har presidenten utsett följande ministrar…” Så börjar alltid kanslichefen sin redogörelse för en ny regering.

Kohler dröjde. Förmodligen slipade presidenten och premiärministern in i det sista på listan. Först efter klockan 19 kom han ut och läste upp namnen på ministrarna. Nog blev det lite av en flopp. Det mesta av så kallade överraskningar hade ändå de politiska analytikerna redan räknat ut. Det blev en typisk Macronregering med balans mellan höger och vänster, mellan män och kvinnor, mellan gamla politiker och folk från näringsliv eller med annan bakgrund än i den politiska världen. Några oväntade namn dök i alla fall upp som en kontroversiell man som ny justitieminister. Annars var det mer spännande vilka som fått sparken än vilka som kommit in.

Ny inrikesminister i Jean Castex regering blir Gerald Darmanin. Han är en ung man, ursprungligen från högern och med goda relationer till Nicolas Sarkozy, som minst sagt har drömmar om mer makt åt sig själv. Han petade undan en av Macrons trogna från starten av La Republique en Marche!, Christophe Castaner. Castaner har retat upp delar av poliskåren och inte ansetts kunna hantera alla konflikter kring gula västarna och rasupploppen i sommar.

Barbara Pompili är en tidigare grön politiker som i samband med valet 2017 gick över till Macron och nu ges en tung post som miljöminister. Hon placeras också högt i prioriteringsordning inom regeringen; en markering av att miljöfrågorna kommer att prioriteras. Däremot fick inte de gröna frågorna en övergripande position i alla ministerier. Det var en del som hade räknat med att det ekologiska perspektivet skulle synas tydligare på finansdepartementet. Nu kommer Bruno Le Maire fortsätta som ledare för detta gigantiska ministerium  som kallas Bercy efter området i östra Paris. Le Maire är en mer klassisk högerpolitiker som nu får uppdraget att också se till Frankrike lyfter från den ekonomiska kris som orsakats av pandemin.

Eric Dupond-Moretti är landets nya justitieminister. Han är en vältalig, bullrande man med cigarrettpaketet nära till hands och med ett genuint teaterintresse. Han är advokat och därmed också retoriskt skicklig och inte rädd för att ta konflikter. Han kan bli en krydda i regeringen och förmodligen en källa till en hel del interna gräl och intressanta utspel i media.

Apropå teater så har Frankrike fått en kulturminister som heter Roselyne Bachelot. Hon är passionerad av opera så operahusen hoppas säkert på goda tillskott till sina kassor framöver med henne vid rodret. Hon är ingen duvunge i politiken. Hon satt med i Sarkozys regering som idrottsminister. En färgstark kvinna som liksom den nye justitieministern säger högt vad hon tycker och är rolig dessutom.

Många ministrar sitter kvar som utrikesminister Jean-Yves Le Drian – han var dessutom försvarsminister under hela Hollandes mandatperiod – och Jean-Michel Blanquer som har lyckats relativt bra som utbildningsminister. Kvar blir också Oliver Véran som hälsominister. Han har med godkänt betyg skött sitt uppdrag att stänga ner och sedan öppna landet igen under pandemin.

En ny regering men ändå rätt lik den gamla. Den ska genom professionalitet ge understöd till President Macron när han nu förbereder sig för omval 2022. Kanske är det en duglig regering vi nu ser. Och en duglig premiärminister. Det gäller samtidigt att landet inte utsätts för alltför stora yttre kriser. Mycket kan en president och en regering förutse och förbereda sig för. Men mycket är oförutsägbart i politiken och inte minst i den franska. Det är två år till valet och det är en mycket lång tid i fransk politik. I dag är det första regeringssammanträdet med den nya regeringen. En dag av många med risken att slira, tappa styrning, göra bort sig. Snart är det semester men redan i höst väntar utmaningar. Som jag brukar skriva på denna blogg: Fransk politik är alltid spännande!