Politiken återvänder

• juni 9, 2020
• Tomas Lindbom
• 1 comment

Det är inte förvånande att de sociala och politiska spänningarna återvänder till Frankrike, ett av de mest genompolitiserade länderna i Europa. Hittills har processen att återvända till ett normalt liv efter pandemin gått förhållandevis bra. Kanske kommer bakslagen men processen som  att öppna skolor och parker, tillåta resor inom landet har också bidraget till att borgfreden totalt brutits.

Den första stora politiska frågan har rört förekomsten av rasism inom polisväsendet. Det är en fråga som alltid delat opinionen i två delar efter en traditionell höger-vänster-skala. Republikanerna och Nationell samling förnekar rasism hos polisen, i varje fall en strukturell rasism. Istället betonar högern att det är självklart att polisen har våldsmonopolet. Den ska försvara republiken och måste göra det med våld om situationen så kräver det. Polisen behöver också redskap som vapen och metoder som ibland kan förefalla långtgående. En metod att hindra andningen på en misstänkt och besvärlig medborgare som ska gripas är något som lärs ut på polisskolorna men som nu ifrågasätts av många när debatten om polisvåld har eskalerat också i Frankrike. Högern försvarar polisen som också anses extremt utsatt i sin yrkesutövning.

Vänstern pekar på hur svarta behandlas hårdare än vita av polisen. Det finns mängder av statistik som pekar i den riktningen. Ändå, som jag skrev i mitt förra inlägg här på bloggen, är det få som på allvar i den allmänna debatten kritiserar polisens arbetssätt. Det som uppmärksammas av fransmännen  är oftast speciella situationer när grupper av politiska extremister eller kriminella hotar vanliga medborgare eller attackerar enskilda polismän på ett brutalt sätt. Polisen ses då, oftast med rätta, som försvarare av det demokratiska samhället. Det många glömmer är ett vardagligt trakasseri av främst invandrarungdom som inte alltid är motiverat.

Inrikesminister Christoph Castaner, ansvarig för den nationella polisen, har i en presskonferens häromdagen på ett väldigt tydligt sätt markerat att alla former av polisbrutalitet ska beivras. Det var säkert välkommet på flera sätt. Det kan lugna de många människor som nu demonstrerar sin ilska mot polisen men också tydliggör att regeringen faktiskt på allvar ser att detta är en viktig fråga.

Samtidigt med att debatten om polisen blivit laddad i Frankrike  har också frågan om regeringens sammansättning kommit upp på agendan. Inför den andra omgången i kommunalvalen som hålls den 28 juni diskuteras  också i media om President Macron snart kommer att göra en regeringsombildning. Ofta byter presidenterna premiärminister i mitten av sin mandatperiod som numera löper över fem år. Macron har denna sommar suttit drygt tre år i Elyséepalatset. Edouard Philippe har stärkt sin ställning genom sin hantering av coronaepidemin och är populärare än sin president. Detta faktum kan ju påverka Macron att göra sig av med sin premiärminister. Inga träd får växa upp i himlen. Samtidigt har Macron behov av att ha en lojal och duktig ledare för regeringsarbetet. Det har onekligen Philippe varit. Han anses också lojal. Ingen inom La Republique en Marche kommer att utmana Macron som presidentkandidat inför valet 2022. Det behöver inte Macron oroa sig över. Det kan alltså vara bra att behålla Philippe hela mandatperioden precis som Nicolas Sarkozy gjorde med sin premiärminister Francois Fillon.

Det finns också skäl för Macron att byta premiärminister. Han behöver vitalisera den politiska ledningen och ge intryck av att han vill skynda på förändringsarbetet, den revolution som han lovade att genomföra vid makten. Han vet att nästa val kan vinnas om tillräckligt många centerorienterade och moderata högerväljare stöder honom. Då undviker han en möjlig och farlig konkurrent från Republikanerna i valet. Edouard Philippe hämtades från den gamla moderata högern och om Macron byter ut honom nu efter kommunalvalet blir det sannolikt en person med ungefär samma politiska färg. Många gissar på nuvarande ekonomiministern Bruno Le Maire som utmärkt sig som en effektiv minister och tagit plats i media nu när Frankrike ska återupprätta en starkare ekonomi i landet efter pandemin.

Macron har tagit sig ur coronakrisen med godkänt. Han har inte ökat sin popularitet som Philippe men inte heller tappat stöd. Hans tre år som president har varit tuffa, särskilt år två och tre; gula västarna först och nu i vinter pandemin. Kan han få det lite lugnare – vilket är lättare sagt än gjort i detta land – kan hans två sista år före valrörelsen vintern och våren 2022 ge honom chansen att genomföra några mer sockrade reformer. Och så måste Frankrike också reformeras på ett sätt som inte tilltalar så många av medborgarna. Mycket är förstelnat i den franska statsapparaten. Byråkratin är övertung och svåradministrerad. Det är inte lätt att skapa förutsättningar för ett fungerande flöde i näringslivet. Det finns fattigdom och elände av social och ekonomisk karaktär i landet men det kan inte lösas genom att inte göra reformer som moderniserar landet. Arbeta med hjärta och hjärna på samma gång; det är den svåra vägen att gå för vilken president som helst.