EU-bilden i Sverige

• februari 11, 2020
• Tomas Lindbom
• 1 comment

Det förefaller mig som om EU äntligen får den plats den förtjänar i det politiska samtalet i Sverige. Färre och färre svenskar tror också att all politisk makt ligger i det svenska riksdagshuset och att den svenska regeringen kan agera oberoende av EU:s förslag och beslut. Och tvärtom: alla de som tror att EU:s huvudsakliga roll är att förminska Sveriges oberoende har börjat inse att samarbete inom denna union i hög grad är av godo. Globala frågor som klimatfrågan kan inte lösas nationellt.

Samtidigt framträder ofta en suddig bild av hur Sverige egentligen förhåller sig till det europeiska samarbetet. I varje fall om man lyssnar på olika partiföreträdare och även opinionsbildare. Ett vassare EU är en bra slogan men är det ett försvar för ett federalt Europa där nationer gör det de är bra på och EU tar över de frågor som behöver lösas på europeisk nivå? Knappast när Centerpartiet eller Kristdemokraterna talar på dylikt sätt. Federalism är ett fult ord i Sverige. Enkelt uttryckt vill svenska partier hålla nere EU-bidragen och hindra länder som Tyskland och främst Frankrike som tror på mer politik på europeisk nivå. Frågan är om detta är en tillräckligt tydlig hållning. Är det ett sätt att blidka en misstrogen opinion som går tillbaka till det rena EU-motståndet som dominerade i Sverige för ett halvt sekel sedan. Det är som om ett starkt EU fortfarande vore liktydigt med politiskt självmord om det uttalades av en företrädare för något parti.

Ändå skulle så mycket kunna bli bättre om det officiella Sverige i högre grad talade positivt om vad landet kan göra för att stärka det europeiska samarbetet och EU:s förmåga att göra gott på olika områden. Det är knappast nationalismen som leder EU och Europa i rätt riktning. Det påstår inte heller svenska politiker med undantag för SD:s företrädare. Men att ta steget till att ställa upp för de västeuropeiska länder som vill utveckla EU, göra EU starkare ekonomiskt och även geopolitiskt förstärka unionen verkar vara svårt att ta.

I dagens DN skriver Barbro Hedvall om President Macron som hotet mot att EU förs ut i ”gagnlösa, kostsamma projekt.” Vad det innebär får läsaren inte riktigt klart för sig när hon bara tar ett exempel – förutom den ständiga kritiken mot jordbruksstödet till Frankrike – och då nämner ”deltagandet i diverse franska operationer i Afrika söder om Sahara.” Och ändå slutar Hedvall sin artikel med orden att hon är en gammal EU-vän.

Europa är försvagat gentemot ett USA som under Trump driver linjen om avtal med enskilda länder. Ryssland och Kina stärker sina positioner på olika sätt i världen, visserligen på olika sätt men ändå. Ryssland agerar medvetet för att splittra Europa genom samarbeten med högernationella partier i många länder. Ett land som Sverige har möjligen fortfarande kvar en del av den gamla bilden att vara så stark ekonomisk och så skyddad militärt att landet inte behöver EU så mycket att det är värt vissa uppoffringar. Det är nog dags att istället börja se att ett vasst EU kräver ett starkare svenskt engagemang. Även om det rinner iväg en del pengar till det franska jordbruket.