Strejkerna fortsätter… men närmar sig slutet

• januari 15, 2020
• Tomas Lindbom
• no comments

Konflikten mellan regeringen och delar av den fackliga rörelsen fortsätter. Vi går nu mot den fyrtiotredje dagen av strejker och demonstrationer mot pensionsreformen. I morgon torsdag sker en mer samlad manifestation men frågan är om vi ändå inte börjar se slutet på konflikten.

Även den mest radikala fackliga rörelse i Frankrike kan inte hålla ut hur länge som helst. En och en halv månad är ändå rekord i modern tid. När pensionerna skapade motsvarande konflikt 1995 gav regeringen Juppé upp betydligt tidigare. Denna regering ledd av Edouard Philippe är uppenbarligen mer hårdhudad trots att presidenten i sitt program varit angelägen att genomföra en reform som inte försämrar för pensionerna och gör dem mer rättvisa. Problemet är bara att denna rättvisa av många grupper uppfattas som stora försämringar. Det är inte heller så givet att så många har tjänat på reformen.

Macron har också vid flera tillfällen manat sin regering att böja sig för vissa fackliga krav. Enhetligheten – att alla undantag ska tas bort ur pensionssystemet – har han tummat på och han har också varit drivande – tror många – i att  få regeringen att dra tillbaka förslaget om en höjning av pensionsåldern från 62 till 64 år. Ja, för många ligger gränsen för pension snarare under 55 år. Hur det går för dessa grupper inom offentlig sektor återstår att se.

Strejken är alltså inte avblåst. De radikala facken nöjer sig inte med att regeringen backat från förslaget om höjd pensionsålder. Nu vill de också ha bort förslaget om pensionspoäng lika för alla. Här har Sverige varit en förebild för Macron. Men Sverige är ingen förebild för Philippe Martinez, ledaren för den fackliga organisationen CGT. Han säger att Frankrike i dag har världens bästa pensionssystem och varför ändra på det. Det nuvarande systemet gynnar främst anställda i vissa offentliga verksamheter. Det är inte konstigt att folk inom transportsektorn är de som strejkar mest. Dock är det många andra också inom offentlig sektor som sedan länge är i strejk. Det gäller sjukvårdspersonal inom akutsjukvården och folk inom skolan. Akutsjukvården har påverkats av strejker under ett år vilket naturligtvis fått sina konsekvenser för många människor. Dock finns det lag på att de mest allvarliga sjukdomsfallen ska åtgärdas.

Långsamt börjar nu ändå lokförare och tunnelbaneförare att återgå till sina arbeten. Pengarna börjar ta slut i de strejkandes plånböcker. CFDT och UNSA som är de reformistiska facken har  godkänt regeringens nya förslag att dra tillbaka den högre pensionsåldern. Det blir allt svårare för de radikala att hålla stånd. Det är en tidsfråga innan parisarna som störs mest av strejkerna inte längre uppskattar det som sker. CGT lever på ryktet att vara hårda och oförsonliga men hur länge kan de fortsätta utan att ilskan från medborgarna vänds mot dem.

Ännu någon vecka lär vi som bor i Paris tvingas avstå från att besöka vänner i en annan del av stan, gå på teater eller utföra andra aktiviteter. Den som jobbar är så illa tvungen att ta sig till arbetet trots stora förseningar. Vi som inte behöver åka till ett kontor kan trots allt stanna hemma och leva i våra kvarter. I dag tog jag en buss från min lya i norra Paris till Marais. Det tog cirka 45 minuter enkel resa. Dubbelt så lång tid som normalt. Visst går det och parisarna har ett oändligt tålamod men det frestar ändå på när bussar är överfulla i rusningstid och tunnelbanan likaså – om den går.