Les Misérables och de sociala spänningarna i Frankrike

• januari 12, 2020
• Tomas Lindbom
• no comments

Häromdagen såg jag filmen Les Misérables som nu går på vissa biografer också i Sverige. Det är inte en modern filmatisering av Victor Hugos bok Samhällets olycksbarn. Den handlar ändå om just det, om de människor som mer än andra befinner sig utanför det franska samhället. Det handlar inte om de gula västarna eller strejkande tågförare utan om de unga som bor i så kallade cités, det vill säga förortsområden med stora sociala problem.

Filmen framstår mer som en dramatiserad dokumentär. Det behövs inte heller en uppdiktad berättelse. Verkligheten räcker mer än nog för att vi som ser filmen ska beröras och plågas. Filmen följer på ett obehagligt sätt mötena mellan barn och ungdomar, muslimska ledare och polisen. Alla spelar sina roller. Våldet segrar och i det sammanhanget segrar barnen men ändå inte. Ingen segrar när de förutbestämda rollerna bara leder till ökat våld och ökade klyftor.

Frankrike genomlider för andra vintern i rad en svår social konflikt mellan arbetare och låginkomsttagare å ena sidan och den politiska makten å den andra. Förra året formulerades vreden av de så kallade gula västarna. De hade inga ledare, tog avstånd lika mycket från fackliga organisationer och partier som av president och regering. I år är vreden kanaliserad genom de fackliga, särskilt den gren som är radikal och motsätter sig all förändring på arbetsmarknaden. Förra året handlade det om bensinpriser och löner. I år kan upproret sammanfattas i motstånd mot pensionsreformen. Men alla som demonstrerar och strejkar bärs fram av en känsla av utanförskap och ren maktlöshet. ”Vi där nere och dom där uppe.”

Les Misérables beskriver människor som är långt mer utsatta än de som strejkar och demonstrerar och får stor uppmärksamhet i media och även delvis uppnår framgångar med sin kamp. Ungdomarna och familjerna i storstädernas utsatta förorter når aldrig fram till politikerna. De har inga som företräder dem utom vissa muslimska ledare, en del med andra ondskefulla motiv. De möter istället poliserna med sina batonger. En skadad polis, en nedbränd bil – mycket längre kommer inte dessa revoltörer som lever i ett totalt destruktivt sammanhang.

Det görs filmer om denna del av befolkningen. Det talas om den ibland i media och på konferenser. Men hur många tv-minuter och spaltmillimeter får dessa människor jämfört med den vita arbetarklass som vecka efter vecka kan stänga ner tågtrafiken i Frankrike och göra livet surt för alla pendlare och tunnelbaneresenärer i Parisregionen? Här kan vi verkligen tala om en klyfta mellan människor. Det måste sägas igen: Visst är de alla offer i ett orättvist system men finns det över huvud taget någon framtid, någon ljusglimt för dem som är unga, är invandrade, har annan hudfärg och saknar det franska språket eller talar det illa?

Frankrike upplever i dag en situation på det sociala området som är oerhört bekymmersam. Möjligen går det att hålla grupperna ifrån varandra ännu några år. Frågan är om ändå inte spänningarna nu börjar komma till en nivå där det uppstår en verkligt revolutionär situation. Macron är inte problemet som så många säger i Frankrike. Problemet är de svåra motsättningar mellan olika grupper i samhället, motsättningar som bara växer år från år. Vem kan lindra hatet och återskapa mer av gemenskap i nationen? I kulissen väntar Marine Le Pen och hoppas förstås att hon ska bli president efter nästa val 2022. Hon är ingen lösning på detta problem.