Tanke och handling

• december 1, 2019
• Tomas Lindbom
• no comments

Alla väntar in den 5 december och de aviserade strejkerna och demonstrationerna som sannolikt inleder ännu en konfliktfylld och våldsam vinter. Hur är det egentligen med detta märkliga land, Frankrike? Ett land med en tradition av politiskt våld och starka folkliga protester riktat mot den styrande klassen men som samtidigt överträffar de flesta grannländer i fråga om sublim tankeskärpa och intellektualism. Går detta ihop?

Västerlandet bygger på sin dualistiska filosofi från den klassiska grekiska tiden före Kristus. I Frankrike är dualismen särskilt påtaglig. Ont och gott, sanning och lögn. Det är som om dess egna postmoderna filosofer inte satt sin prägel på det filosofiska och politiska samtalet. Och när det gäller metoder för politisk verksamhet återfinner vi samma dualism; tanken och handlingen – i viss mening oförenliga.

Det bor en retoriker i nästan varje fransman. Alla har vi väl hamnat i situationer med fransmän som driver sina teser till hundra procent. De anser sig ha helt rätt och de tänker precis tvärtom mot någon annan. En debatt mellan två personer blir till en fråga om helt rätt och helt fel. Det förefaller som en självklarhet att även konstitutionen byggts för detta synsätt. I politiska val, som för övrigt handlar mer om personer än partier, finns det en andra valomgång där två strider om maktpositionen;  som president, ledamot av parlamentet eller borgmästare. Det är då som väljarna ska avgöra vem som har rätt uppfattning och vem som har fel. Det gives bara två alternativ.

Samma dualism finns mellan tanke och handling. En del av befolkningen deltar i eller värnar de politiska institutionerna. En annan del värnar i stället den politiska handlingen. Jag tänker då inte på  handling i meningen av det vardagliga slitet i en kommunal beslutande församling utan sättet att i demonstrationer och strejker påverka och  förändra maktbalansen inom politiken. Det vi kommer att bevittna i vinter är hur två olika befolkningsgrupper i samhället står mot varandra. Ibland kallas de för eliten och folket. Men det är inte riktigt sant. Det är en uppdelning som görs från de aktivister som hyllar gatans parlament och revolution och uppror som redskap för politisk förändring. Motsättningen står mellan dem i befolkningen som sätter sin tillit till politikens kraft inom etablerade institutioner och dem som misstror dessa organ för att bara gynna – eliten.

Frankrike har en så lång tradition av motsättningar mellan det konstitutionella och det revolutionära. Den franska revolutionen 1789 speglar detta på ett tydlig sätt. De första åren regerade de som trodde på nationalförsamlingen och majoritetsstyre med rättsliga lagar och regler. Sedan radikaliserades styret och blev till ett terrorvälde.

Den som tror att Frankrike i dag inte skulle kunna återuppleva en revolution bör inte vara för säker. Drömmen om ett förintande av rådande ordning finns hos somliga och kan delas av fler i tider av kris. Jag tänker på vänsterledaren Jean-Luc Mélanchon, en intelligent och ofta skarp analytiker av tidsandan men som också uttrycker sin sympati för en av de mest brutala revolutionsledarna på 1790-talet. Robespierre.

Tanke och handling går ihop, som hos Mélenchon. Den som drömmer om revolution kan självklart vara både intellektuell och klarsynt på många sätt men sätter ändå sitt hopp till direktaktioner och våld för att i vissa lägen förändra samhället. För de flesta inom fransk politik och för de flesta medborgarna är inte revolutionen ett alternativ. Men spänningen mellan dem som tror på handling och dem som tror på politiskt vardagsarbete inom gällande lagliga ramar finns där alltid till någon del. Dualismen lever i Frankrike på många olika nivåer.