Flanera i Paris i november

• november 4, 2019
• Tomas Lindbom
• no comments

Jag återvände till Paris igår. Jag kommer alltid mer till den franska huvudstaden under vinterhalvåret. Det finns flera skäl till det. Jag har tillgång till en lägenhet som ofta är uthyrd under turistsäsongen från påsk och fram till dess att temperaturen sjunker under femton grader på dagarna i början eller mitten av oktober. Men jag tycker också om Paris när klimatet kanske inte alltid är så lockande. Nu i november pågår all verksamhet. Folk jobbar som vanligt. Teatrar och konsertlokaler spelar för fullt. Det sitter fler parisare än turister på restaurangerna.

Jag hade med mig Patrick Modianos roman På den förlorade ungdomens café på flygplanet från Stockholm. Den är som alla Modianos böcker tunna till omfånget. Samtidigt läser jag honom långsamt. Jag kom till hälften av caféromanen på nerresan och tänker läsa ut den på vägen hem. Modianos romaner inspirerar till att flanera i Paris. Ja, att läsa honom kan – om jag inte befinner mig i stan – vara ett annat och lika gott sätt att ta promenaden på stans gator och i dess parker. Modiano skapar liv av en den mest obetydliga lilla gatstump bara den har ett liten affär där hans karaktärer kan gå in. Eller ännu bättre; ett kafé.

Det är människorna och människoödena i staden som väcker sådant intresse hos läsaren. Le Condé är kaféet på vänstra stranden av floden Seine där en stor del av handlingen utspelar sig På den förlorade ungdomens café. Den kvinnliga huvudpersonen, en högst udda karaktär, sitter där varje dag men på olika tider. Ibland på morgonen, ibland på småtimmarna. Hennes liv är en flanörs men utan hem. Hon har ett arbete men hon bor på hotell. Hon var gift ett år men förlöpte hemmet en dag. Stans gator och kaféer fångar upp henne som den alltid gjort med andra vilsna själar.

Modiano har överseende med sina karaktärer och låter läsaren förstå att vi nog över huvud taget ska ha överseende med människan som varelse. Kvinnan på kaféet beter sig konstigt, bryter mot normalitetens regler och det gör egentligen alla i denna roman. Så skönt att de är så speciella, tänker jag, och upplever plötsligt en känsla av lättnad när jag läser berättelsen.

I Paris är det tillåtet att vara onormal. Jag jämför alltid denna stad med Stockholm där ängslan över att bryta mot normerna är så påtaglig. Jag sätter mig själv på ett kafé mitt i Paris och iakttar livet. Det onormala eller absurda gör sig påmint med jämna eller snarare ojämna mellanrum. Några talar för högt vid bardisken. Främmande människor tilltalar mig utan att be om lov. Någon skrattar gällt. En tokig kvinna kommer in och tigger och välsignar den som lägger en slant i hennes lilla ask. Hon uppträder värdigt i sina prydliga men lite ålderdomliga kläder. Men tokig är hon. Absolut! Men det verkar inte bekomma någon. Servitören skämtar med henne innan hon ger sig iväg. Ägaren bakom disken retar upp sig på en gäst som har andra åsikter i en politisk fråga. Det är som ett skådespel, detta korta kafébesök. Allt händer och inget förändras.

Jag inspireras av Modiano och vill bara fortsätta att röra mig runt i stan. Under flera år har jag mest suttit och arbetat i min bostad och tagit metron till olika möten. Jag borde återvända till gatan igen, tänker jag för mig själv när jag åker hem igen på eftermiddagen. Med metron. I morgon ska jag flanera som Modiano, tänker jag. Och stiga in i alla småaffärer som ser spännande ut. Det räcker med gatorna runt min bostad. Prata lite med paret som äger ostaffären och gå in till slaktaren eller vinhandlaren. Och framförallt ha alla sinnen öppna för det spektakel som pågår överallt i Paris och som ger mening åt en flanör. Kanske infinner sig denna dröm om att börja flanera igen när hösten har kommit till stan med sina regntunga skyar och mörkare kvällar. Jag tror faktiskt  att november är bästa månaden för att besöka Paris.