Halva mandattiden för Macron

• oktober 24, 2019
• Tomas Lindbom
• no comments

För två och ett halvt år sedan pågick som bäst valkampen i Frankrike. Den 7 maj 2019 valdes Emmanuel Macron till Frankrikes åttonde president enligt den nya ordningen som infördes av General de Gaulle 1958; det som kallas för den femte republiken. Mandatperioderna uppgick till sju år fram till valet 2002. Nu är perioderna kortare, fem år. Det är alltså tid för en riktig avstämning av Macrons ledarskap. Har han lyckats eller misslyckats som president i nationen när halva tiden gått?

Svaret beror förstås på vem man frågar. Den nuvarande presidenten skapade en ny rörelse, La République en Marche, och den är inte lik någon annan rörelse eller parti i Frankrike. Den säger sig inte vara vänster och inte höger. Inte mitten heller, för den delen. De flesta medborgare vill fortfarande mäta partier utifrån en höger-vänster-skala.  GALTAN har inte riktigt nått samma utbredning i det landet som i Sverige även om alla ser att nya frågor tränger sig på som klimatfrågan och etiskt-sociala frågor som homosexuellas rättigheter, feminism med flera. Men de flesta fransmän ser sig som vänster eller höger, sällan som center. De vill helst inte heller se sig som liberala och inte som kapitalister.

Det som återstår är konservativ, höger, socialist och numera grön. Och de som kallar sig gröna betraktar sig i allmänhet som vänster. Macron har alltså försökt att spränga uppdelningen av politiken i höger och vänster men det slutar med att han kläms mellan dessa båda hållningar. Högern och extremhögern står på ena sidan. Socialister av olika schatteringar på den andra. Utrymmet för Macron har varit ganska litet. Han fångar i första hand in den urbana medelklassen som bejakar globalisering, fritt företagande och sociala reformer för individen som stärkta mänskliga rättigheter. De som tänker så representerar inte fler än en knapp tredjedel av befolkningen. Högern är mer social, värdekonservativ och gillar hårda tag mot brottsligheten, en relativt stram fostran av barn i hem och skola. Högerns folk vill ha en mindre offentlig sektor men det är sällan den viktigaste frågan. Vänstern är högerns motsats i det mesta och trycker mycket på de sociala orättvisorna men vill lösa dem med en starkare stat.

Macron har trots sina problem ändå behållit en stor del av den vänster som kan kallas socialdemokratisk och som stödde Socialistpartiet tills dess att förre presidenten Hollande gjorde sig så impopulär. Därför har Macron satsat mer på att vinna delar av högerns väljare, framförallt dem som kan kallas mer liberala och mer moderata. Han börjar skaffa sig ett lite starkare stöd bland väljarna. Hans opinionssiffror ligger nu kring en tredjedel av rösterna. Förmår han sköta sina kort väl kan den siffran stiga fram till valet 2022 och ge honom segern och en andra mandatperiod.

Många fransmän ger Macron ett hyggligt betyg på hans förmåga att lotsa landet genom den sociala krisen med de gula västarna förra vintern. Många tror också att vissa avregleringar inom den offentliga sektorn och i arbetslivet är av godo. Det handlar ju trots allt om en anpassning till den liberala och vänsterliberala linje som så många västeuropeiska länder hållit i ett antal år.

Macron står nu inför en rad utmaningar under resten av sin första mandatperiod. Främst handlar det om miljö- och klimatfrågorna med förmodligen ökade spänningar i befolkningen. Det handlar om migrationsfrågan som är fortsatt het. Och så måste han göra verklighet av sitt löfte att komma med en större pensionsreform. Andra frågor kommer också säkerligen att bli stora och viktiga: Utrikespolitiken, inte minst EU, de regionala frågorna, statsskulden och pengarna till regionerna. Ja, listan kan verkligen göras lång.

I Frankrike är politiken alltid viktig och i perioder dramatisk. Vi lär möta en hård och oförsonlig debatt redan nu i december med strejker och demonstrationer. Macron lär få veta att han lever i vinter och alla månader fram till presidentvalet i maj 2022.