Pensionsreformen en laddad fråga i Frankrike

• september 3, 2019
• Tomas Lindbom
• no comments

President Emmanuel Macron vill gärna bli den president som slutligen löser pensionsfrågan i Frankrike. I trettio år har den väntat på en lösning. Frågan är om den nuvarande presidenten lyckas där hans föregångare misslyckats. Om reformen skall bygga på antal år som pensionären betalat in avgifter eller på pensionärens ålder är frågan.

Sverige har sedan länge en genomgripande pensionsreform som i politisk enighet skapade ett system för mer realistiska men också sämre pensionsvillkor för de flesta medborgare. Och ett system som väldigt tydligt talar om att börsutvecklingen spelar roll för pensionens storlek, Aktier är ett främmande ord för de flesta fransmän. De förväntar sig att staten ger dem en god pension efter ett slitsamt liv. Punkt och slut. Missnöjet lurar inför varje beslut från president och regering. Eftersom det nuvarande systemet liknar ett lapptäcke – det gör nästan alla offentliga trygghetssystem liksom skattelagstiftningen i Frankrike – lär det bli ett oväsen när president och regering sätter ner foten.

En särskild utredare presenterade för ett halvår sedan ett förslag till lösning. Han förordade för det första att de 42 olika pensionssystem som finns för närvarande ska ersättas av ett enda. Ett positivt förslag som alla applåderade tills en del grupper upptäckte att just de skulle förlora på det. Han föreslog också att höja åldern för rätten att ta ut full pension till 64 år. De flesta tar i dag ut sin fulla pension kring 62 år. Det är naturligtvis också negativt, i det här fallet för nästan alla.

Macron har hela tiden varit inne på en annan linje. Han vill att pensionens storlek för var och en ska utgå från hur många år varje person betalat in sin pension och hur mycket. Det låter rättvist särskilt som fransmännen är vana att tänka i de banorna men med ett system som i dag är mer komplicerat. Jag påminner om de 42 olika pensionsmodellerna. Det sägs att Macron också vill närma sig särskilt CFDT som är den reformistiska fackliga organisationen och som rimligen är mer lockad av flera särlösningar och i likhet med andra fackliga organisationer främst värnar om de offentliganställda. De senare är i högre grad  fackanslutna jämfört med de privatanställda.

Hur utredare och Macron än vänder och vrider på sina modeller kommer vissa grupper att dra nitlotter. Det gäller bland annat lärarna och vissa inom sjukvården. Det är ofta de offentliganställda som förlorar på nya lösningar eftersom de i allmänhet haft det bättre än sina bröder och systrar inom den privata sektorn. Lärarna är dessutom involverade i en annan strid; om reformering av skolan med bland annat en ny ordning på gymnasiet. För lärarna finns det alltså flera regeringsförslag att vara motståndare till.

Pensionsfrågan är så laddad därför att den berör alla. Ingen sitter bredvid, på läktaren, och tittar på. Alla bevakar sina intressen. Och pensionen är inte för fransmännen en ersättning vars storlek beror av landets ekonomi. Pensionen är en rättighet för alla medborgare och bör därför vara väl tilltagen sett till pengar.

President Macron har ännu inte bestämt sig för vilken linje han ska förorda. Och det finns skäl att tro att det nya systemet inte blir fullt så enkelt som alla hoppats på. Det går att säga att lapptäcket ska rivas sönder och en gemensam ordning för alla ska upprättas. Det är svårare att genomföra det.