Första maj mer gul än röd

• maj 2, 2019
• Tomas Lindbom
• no comments

Det fanns all anledning att se framemot årets första maj-firande i Paris med oro. Förra året var det mycket stökigt med omfattande skadegörelse, framförallt orsakad av Black bloc, denna autonoma och anarkistiska grupp av våldsorienterade personer på yttersta vänsterkanten.  Då fanns ännu inte de gula västarna. Årets första maj-firande avlöpte möjligen lugnare än befarat men en rad obesvarade frågor ställdes. Klart var ändå att den gula färgen från de gula västarna syntes mer än den röda från den fackliga organisationen CGT:s fanor.

Paris har sedan en månad tillbaka en ny polisprefekt med en ny strategi för att bekämpa våldet på gatorna i samband med lördagarnas demonstrationer. Nu var det visserligen onsdag men första maj och en anledning för de gula västarna – och Black bloc – att inta gatuscenen vid sidan om de fackliga organisationerna som ändå alltid sett denna dag som deras. Den nya prefekten styr polisstyrkorna mot ökad mobilitet och att söndra och härska i och omkring demonstrationstågen. Målet är att upprätthålla ordningen och det är naturligtvis bra. Frågan är om demonstrationsrätten skyddas i samma utsträckning.

CGT:s ledare Philippe Martinez kunde konstatera mitt på dagen att han inte hade utrymme att hålla sitt tal till sina anhängare på platsen intill Tour Montparnasse före marschen därifrån till Place d´Italie. Polisen stängde av flera utgångar från platsen och gjorde det omöjligt för något tal. Det var en del i strategin att kunna begränsa Black blocs möjligheter till attacker men hindrade samtidigt CGT att ta plats och synas.

CGT-ledaren var rasande över polisens agerande och uppfattade att polismakten medvetet  hindrade CGT från att få sin rättmätiga plats i första maj-demonstrationerna i Paris. Den mediala uppmärksamheten kom också att riktas dels mot Black bloc men också mot de gula västarna som i någon mening kopplades ihop med de autonoma våldsverkarna. Black bloc befann sig i de gula västarnas demonstrationståg och hyllades också av en del av de gula demonstranterna. De gula västarna har i dag en oklar och mångtydig relation till våldsverkarna.

CGT och andra fackliga organisationer har stora problem med hur de ska förhålla sig till de gula västarna. De vill närma sig denna nya rörelse eftersom den är så omfattande och fortfarande har ett så starkt stöd hos befolkningen. Samtidigt konkurreras de fackliga organisationerna ut av de gula västarna som i Paris igår. De gula västarna är också mycket tydliga med att deras avståndstagande inte bara gäller Macron, de politiska partierna utan i lika hög grad de fackliga. De gula västarna är en utpräglad antietablissemangsrörelse och delar den attityden med Block bloc. De gula västarna tillkom inte som en våldsrörelse, tvärtom, men har samma kritiska inställning till makten i Paris. Dessutom har denna från början helt fredliga rörelse förändrats. De är färre i dag men radikalare.

Den politiska oppositionen angriper regeringen för att inte lyckas förgöra våldselementen. Med rätta ställer sig den och många medborgare frågan varför dessa våldsamheter kan fortgå vecka efter vecka. Förklaringarna är många men otvetydigt är det mycket svårt att upplösa Black bloc eftersom den saknar all struktur och ledning. En kommentator i tv konstaterade igår att vem som helst kan när som helst bli en black bloc. Det räcker med att sätta på sig svarta skyddskläder och täcka ansiktet och sedan ge sig in i ett demonstrationståg och agera våldsamt. Dessa personer kommer dessutom till stora delar från andra länder. De flyger in till demonstrationerna från länder som Tyskland, Italien och Kanada.

Ingen vet när och i vilken omfattning som Black bloc deltar i olika aktioner. Enligt den kände franske kriminologen Alain Bauer hade många aktivister valt att inte bege sig till Paris igår av det enkla skälet att polisen var alltför väl förberedd och att deras nya mobila strategi och mer repressiva linje alltför effektiv. Det försvårar för Black bloc att utföra tillräckligt med förstörelsearbete för att motivera närvaro. I den meningen var alltså polisens och regeringens försök framgångsrika i att hålla ordning i Paris. Å andra sidan fick inte de fackliga organisationerna det utrymme de behövt för att kunna demonstrera och hålla sina tal. I nuvarande läge förefaller det som om majoriteten av det franska folket föredrar mer polisrepression och mindre skadegörelse av människor och byggnader än garanterad mötesfrihet för dem som faktiskt ansökt om demonstrationsrätt men inte till fullo lyckats utnyttja den.