Det kritiska sinnet och humorn i Paris

• maj 24, 2019
• Tomas Lindbom
• no comments

Jag skriver ofta om misstron och upprördheten hos det franska folket. Det har visat sig inte minst under den gångna vintern genom framväxten av motståndsrörelsen de gula västarna. Det finns också andra sidor som inte är lika fyllda av ilska och kamp. När solen nu skiner över Paris och det är kring 25 grader på eftermiddagen blir människor lite gladare till sinnes. Och så är jag inte i en fattig del av landet utan i huvudstaden. Här möter jag samtalen på gatan, på uteserveringarna och i affärer. Människor verkar mer lättsamma och kritiken som alltid sticker fram i varje konversation tar sig trots allt mer formen av ironi mot omvärlden och särskilt mot makthavarna. Humor – särskilt den syrliga och sarkastiska formen –  flödar och den riktas särskilt mot politikerna; mot presidenten, mot borgmästaren och andra makthavare.

Jag sitter i taxibilar och lyssnar på chaufförernas utläggningar. Här råder samma grundregel att kunden ska inleda samtal och inte störas av chaufförens prat. I teorin, vill säga. I praktiken så gäller inga regler om kunden det allra minsta öppnar för chaufförens möjlighet att visa sig begåvad och genomskådande mot samhälletseliten Jag åker med en chaufför som lägger ut texten om hur eländigt det är i Paris. Staden styrs av inkompetenta politiker och han fördjupar sig särskilt på ett område som han anser sig kunna särskilt väl; transporter. ”De fattiga kläms åt. Det är de som har bilar som stinker av avgaser. Vad ska de göra? Men medelklassen med sina cyklar ges alla tillfällen att bre ut sig på gatorna.” En kioskägare som säljer tidningar tycker det är bra att staden byggt nya kiosker som är både renare, större och vackrare. Alla tidningar står numera i ställ under tak och försäljaren finns bakom en glasruta som skyddar mot kalla vindar. Ändå har han genomskådat borgmästaren Anne Hidalgos dolda avsikt. ”De nya kioskerna har vi fått bara för att  hon ska imponera på turisterna som kommer till OS i Paris 2024”, säger han bakom sin nya och välputsade fönsterruta i kiosken vid Carrefour de l ´Odéon. Men han är på väldigt gott humör, skrattar åt allt elände som vi människor måste uppleva och slutar med orden: ”Lyckligtvis att döden finns som gör att vi kan lämna det erbarmliga jordelivet en dag.”

Jag kommer mig inte för att fråga vad han tycker om valrörelsen inför EU-valet. Jag har ändå köpt flera politiska nyhetstidningar och tagit kvitto så han borde förstå att jag är i politikbranschen på något sätt. Men jag vet ju i stora drag vad han kommer att säga. ”Alla politiker är ruttna. De skor sig på oss vanliga arbetare och så är de totalt inkompetenta. Och värst av dem alla är presidenten.”

Det är ganska roligt att lyssna på fransmän, särskilt franska män. De har ärvt den där elaka humorn av sina fäder och förfäder. Och detta kritiska sinne, l´esprit critique, som är det mest upphöjda av alla personlighetsdrag i detta land. Den som inte är begåvad med skepsis mot allt och alla är obegåvad och naiv. Alltså försöker även jag tänka med en tillkämpad esprit critique. Tro inte på vad taxichaufförer och kioskägare säger liksom jag inte får tro på politiker, inte på fackliga företrädare eller på de gula västarna. Tro inte på någon. Alla luras på något sätt, söker skaffa sig egna fördelar.

Samtidigt får jag inte glömma att mitt i denna misstro så flödar kärleken, värmen och omsorgen bland fransmännen och även hos parisarna. Det är lika sant att även en storstad som Paris präglas av mycket mänsklig värme. Jag möter den varje dag, även i metron. Fast parisarna själva förnekar det när jag frågar. ”I Paris råder djungelns lag, monsieur. Alla tänker bara på sig själva. I Stockholm är det säkert mycket bättre. Där visar ni respekt för varandra. I Paris…”