När solen går upp i väster

• april 8, 2019
• Tomas Lindbom
• no comments

Britta Röstlund överraskade med sin debut 2016. Hennes roman Vid foten av Montmartre översattes och såldes till ett tiotal olika språkområden. Den var lätt, bubblande och rolig att läsa. Nu har hennes andra roman kommit ut, också på Norstedts. Den har titeln Där solen går upp i väster.

Under läsningen känner jag igen den säkra blick  för människor och mänskliga möten som Britta Röstlund visade i sin  debutroman. Jag uppfattar hur hennes blick följer karaktärerna i spåren. Hon finns där för att berätta men utan att tvinga på läsaren sina uppfattningar, sina värderingar. Hon bara förmedlar det som karaktärerna gör på bokens sidor. Karaktärerna lever sina liv. De är viktigare än författaren och viktigare än tidsandan och läsaren också, tycks det mig. Läsarens roll är att följa med i berättelsens vindlande gång. Döden finns där. Människor runtomkring den reagerar på olika sätt och inför varandras reaktioner. Så är det förstås.

Författarens andra roman utgår alltså från döden och har en allvarligare ton än den första. En mor och hennes två barn faller från en klippa invid stranden i en liten by i Bretagne. Deras man och pappa sägs lida av höjdskräck. Var befann han sig egentligen  när mamman och barnen satte sig på den yttersta klippspetsen för att beundra utsikten över havet?  Han fanns i alla fall i närheten när denna fruktansvärda händelse inträffade.Var han inblandad på något sätt? Eller var det självmord eller helt enkelt en olyckshändelse?

Frågan finns kvar i läsarens huvud under läsningens gång. Frågan gnager i sinnet och präglar tolkningen av  händelseförloppet under perioden fram till begravningen. Naturligtvis påverkas alla inblandade av händelsen men också av oklarheten kring omständigheterna. I den lilla byns enda bar skvallras det. En äldre ensam man som bor i ett hus invid klippan berörs i allra högsta grad liksom prästen, poliserna i byn och naturligtvis den överlevande maken och pappan.

Medan jag läser romanen slås jag av författarens respekt för sina karaktärer. Hon är fjärran från att tilldela dem drag som skulle kunna göra dem till the good eller the bad guy. Vi anar hur flera av dem befinner sig så ytterst nära den yttersta kanten på klippan, både bokstavligt och bildligt, och hur nära de är att falla mot döden. Precis som mamman med sina barn. Jag känner av min egen höjdskräck ett antal gånger under läsningen.

Jag fascineras av flera karaktärer men gläds mest åt den äldre mannen, Monsieur Bennet. En riktig surgubbe kan det tyckas, alltid i konflikt med grannarna i byn. Allteftersom berättelsen framskrider får jag ett allt varmare förhållande till honom, hans obändiga kristna tro och traditionella moral, hans hat mot storstaden Paris, hans snikenhet och självupptagenhet. Allt i en så mänsklig förening.

Britta Röstlund bor sedan många år i Paris och hennes första roman utspelade sig också i Frankrikes huvudstad. Nu rör hon sig lika hemtamt i en liten by i Bretagne. Frågan är i vilken miljö hon förlägger sin tredje roman. Vi läsare vill veta.