Frankrikes ideologiska strid

• april 3, 2019
• Tomas Lindbom
• no comments

Frankrikes politiker är inga duvungar när det gäller taktiska överväganden. Inte heller saknas personangrepp och smutskastning av politiska motståndare. Samtidigt finns i grunden klara ideologiska motsättningar som över tid förändras men ändå förblir avgörande för många väljares ställningstaganden. Frågan är om inte Macron med sin rörelse bidragit till att utöka antalet skilda åskådningar i landets politiska landskap.

Två män med tidigare nära koppling till Elyséepalatset under Macrons första år vid makten är Ismaël Emelien och David Amiel. Den förre har varit så kallad specialrådgivare åt presidenten. Den senare har också varit specialrådgivare men åt Elyséepalatsets viktigaste tjänsteman, generalsekreteraren Alexis Kohler. Dessa båda har skrivit ett så kallat manifest om Macrons politiska idéer i boken Le progrès ne tombe pas du ciel (Progressismen faller inte från skyn). Det är en bok som har som mål att visa att Macron är ideologiskt progressiv och vill ändra samhället men inte samhälle, Så uttrycker sig i alla fall en av landets främsta sociologer, Jean Viard, för tidningen L´Obs, om en bok som legat på bokhandelsdiskarna sedan några dagar tillbaka. Han menar med detta att Macron är reformist i meningen att han inte vill se ett helt annat samhälle utan vill förändra inom den existerande ordningen. Macrons idéer är också liberala och hans vilja är att människor ska få större möjligheter att välja sina liv. Den nuvarande franska presidenten är övertygad om att medborgarna själva har ansvaret för sina handlingar som individer men att samhället ska ge alla så lika förutsättningar som möjligt för att kunna förverkliga sina  livsmål.

Till vänster om Macron finns tänkare och partier som hyllar kollektivismen. Raphaël Glucksmann som är filosof och för övrigt son till den tidigare kände André Glücksmann. Pappan lanserade under 1970-talet tillsammans med Bernard-Henri Lévy de nya filosofierna och kritiserade den stalinistiska vänstern som länge varit stark bland många vänsterintellektuella i landet. Sonen Raphaël har nyligen utkommit med sin bok Les enfants du vide (Tomhetens barn). Glucksmann menar att vår tids människor lever i ett tillstånd av tomhet, präglat av en extrem individualism och att denna tomhet bara kan fyllas genom nya kollektiva samlevnadsformer. Han tror att miljö- och klimatfrågan kan bli katalysator för en ny gemenskap mellan människor. Det går inte att bekämpa miljöförstöringen utan samverkan. Han är samtidigt reformist och markerar avstånd från en mer revolutionär vänster som för närvarande är starkare sett till väljarstöd i opinionen. Glucksmann är nu förstanamn på Socialistpartiets lista till EU-parlamentet. La France Insoumise har ett starkare stöd inför EU-valet om än detta parti försvagats i opinionen under den senaste månaden.

Högerpartiet Republikanerna har en annan filosof, Francois-Xavier Bellamy, som första namn på sin EU-lista. Han har alla elitutbildningar som kan förväntas av en fransk politisk ledare och har redan – trots sin ringa ålder på 33 år –  visat hur han fungerat väl som draglok för partiet i denna EU-valrörelse. Han kallas av många som nykonservativ. I alla händelser har han under sin korta tid i offentliga sammanhang spelat en viktig roll i stärkandet av konservativa idéer i Frankrike. Bellamy är som Glucksmann motståndare till den politiska individualismen och liberalismen. Samtidigt är han inte lika proeuropeisk, Han ser varje europeiskt land som suveränt, inte minst kulturellt. Han är inte motståndare till EU men vill inte som Macron skapa mer av federalism. Varje land, menar han, har sin kulturella identitet. Han är en företrädare för den nya inriktning som Republikanerna verkar ha tagit under sin nye ledare Laurent Wauquiez; mer social, mer konservativ och antimuslimsk och mindre näringslivsorienterad. När den nuvarande presidenten som en företrädare för progressiva idéer har bråttom att förändra samhället slår Bellamy på bromsen och anser att ett samhälle mår bäst av långsam utveckling.

Bellamy kan sägas stå närmare de högernationalistiska som Marine Le Pen och hennes parti Rassemblement National än många i det äldre gardet av politiker inom Republikanernas parti. Han står framförallt närmare den del av RN som företräds av personer som Marine Le Pens systerdotter Marion Maréchal. Den nuvarande ledningen för RN är populistisk. Det kan man inte beskylla Bellamy för. Vi känner igen Marine Le Pens parti från populistiska partier, såväl på 1930-talet i Tyskland och Italien som dagens partier i länder som Italien, Ungern och Polen. Marine Le Pen och hennes bröder och systrar i partiets ledning attackerar såväl invandrare som kapitalister och ger dem skulden för landets svaga ekonomi och alla upplevda orättvisor hos så kallat vanligt folk. Det missnöjda, förorättade folket har alltid stöd av Marine Le Pen som själv väljer att definiera vilka som är folket.

De skilda ideologiska utgångspunkterna för olika politiska ledare gör det svårt att ena flera partier till en koalition. La France Insoumise och Socialistpartiet står långt ifrån varandra i tolkningen av begreppet kollektiv. Macrons rörelse är individualistisk och liberal och kan inte samarbeta vare sig med vänstern eller högern. Ju mer den republikanska högern närmar sig konservativa värderingar, desto svårare blir samarbetet höger-mitten. Och visserligen finns det kopplingar mellan Republikanerna och Rassemblement National men Marine Le Pen är alldeles för populistisk för att kunna hitta samarbeten med Wauquiez och den unge filosofen Bellamy. Nu har Frankrike majoritetsval och låter folket välja en president med stor makt i direktval. Det räddar landet från politiskt kaos. I en parlamentarisk demokrati skulle detta franska ideologiskt splittrade landskap ställa till än mer problem än vad som inträffat i Sverige.