Macron och folkets politiska krav

• mars 9, 2019
• Tomas Lindbom
• no comments

Det franska folket har under ett par månader bjudits in av President Macron till en stor nationell dialog kring olika samhällsfrågor. En form av direktdemokrati som presidenten introducerat som ett svar på de gula västarnas revolt. Om en vecka avslutas dialogen. Hur kommer han att behandla alla kommentarer som nu flutit in till Elyséepalatset?

Det finns några preliminära siffror på befolkningens engagemang i denna nationella dialog. Det har hållits cirka 8 500 möten i landet där människor fått uttala sin åsikter i politiska frågor och dessa har noterats och skickats in till presidentens kansli. Totalt uppgår antalet förslag till politiska åtgärder till 1,5 miljoner. Någon har till och med räknat fram det totala antalet ord: 67 miljoner.

Några frågor måste ställas. Den första är om denna form av direktdemokrati som nu genomförts runtom i landet blivit lyckad. ’En procent av befolkningen lär ha deltagit på något sätt i denna dialog. För den politiska makten har den varit lyckat. Under denna period har det öppna upproret i landet lugnats ner. Många medborgare har uppfattat att presidenten sökt hitta en väg till medinflytande som varit mer konstruktiv än de demonstrationer som upprepats i flera franska städer lördag efter lördag. Macron må ha en ärlig vilja att lyssna på sitt folk men han har i alla händelser skapat en lugnare atmosfär i sitt land genom dessa samtal. Denna lördag demonstrerade 7 000 gula västar och den siffran ska jämföras med 280 000 under de första veckorna.

Macron har själv varit ute på dialogmöten ett tiotal gånger och lyssnat på medborgare och förtroendevalda i olika delar av landet. Varje möte har pågått mellan fyra och sex timmar. Han har ansträngt sig att lyssna även om han ibland haft svårt att tygla sitt behov av att själv lägga till rätta. Uppenbarligen har dessa möten stärkt hans ställning som också visat sig i ett höjt opinionsstöd för honom.

Blev dialogen lyckad för medborgarna? Den frågan måste kopplas till en annan fråga, nämligen vad som kommer att hända när dialogen avslutas om en vecka. Det råder ingen tvekan om att många människor givit många svar på olika frågor. En central fråga för fransmännen handlar om skatter. Emmanuel Macron har i princip sagt att han inte tänker återinföra förmögenhetsskatten. Det kommer att reta många väljare som kommer att se hans hårdnackade inställning som ett bevis på att han föredrar bankdirektörer framför vanligt folk. Han vet att han skulle skapa minst lika stor besvikelse om han gick ifrån sitt löfte på den punkten. Han behöver fortsatt stödet från den övre medelklass och överklass som absolut inte vill se någon skatt på kapitalet.

Hela skattesystemet i Frankrike är ett lapptäcke med tusentals olika regler och undantag. Rycker han i en tåt så tillfredsställer han vissa men gör sannolikt fler missnöjda. Han lär försöka genomföra vissa skattereformer som symboliskt verkar i riktning mot ökad rättvisa men ändå inte retar upp dem som sitter med högre inkomster. Han vet också att den delen av befolkningen som kräver högre skatter för de rika och lägre för de fattiga utgår från ett strikt rättviseperspektiv. Macron som styr ett stort land i EU med en marknadsliberal agenda måste bedöma skattepolitiken också utifrån andra aspekter.

Det stora problemet med hela dialogen och med direktdemokratin kan formuleras i tre delar. Den första är att människor sällan har ett helhetsperspektiv på ett politiskt ämne som skatterna. Det andra är att olika grupper i samhället har olika intressen och argumenterar utifrån det egna intresset. Och för det tredje: Emmanuel Macron är själv lika bunden som hans väljare. Han är bunden till sina egna väljargrupper i landet och till skilda aktörer globalt.

Emmanuel Macron måste inom rimlig tid ge ett samlat svar på de 1,5 miljoner åtgärdsförslag som kommit till honom från franska folket under den nationella dialogens två månader. Detta svar ska alltså innehålla åtgärder från hans sida som svarar mot de förslag som har ett kraftigt stöd från många deltagare i dialogen. Det blir hans första huvudvärk. Han ska vidare koppla dessa förslag till sin övergripande politiska vision och program för de kommande åren. Och så vill han helst hitta valvinnande förslag som hjälper honom att göra ett bra resultat i EU-valet den 26 maj. Om han klarar detta har han bevisat att han är en skicklig politiker. Hur det än går lär han tveka innan han gör om denna typ av direktdemokratisk dialog.

De gula västarna kommer att genomföra en stor demonstration den 16 mars. De är emot dialogen som sådan. De tror inte på Macrons politik och de vill helst att han tvingas avgå. Ju förr, dess bättre. Kommer de att kunna samla stora skaror på gator och torg den 16 mars? Kommer de att kunna sätta käppar i hjulet för Macron i valkompanjen till EU-parlamentet och blir det en fortsättning av upproret även i vår? Det är frågor som nu ställs och som blir avgörande för hur Macron ska klara fortsättningen av sin presidentperiod.