Våldet på lördagarna skrämmer alltmer och alltfler

• februari 11, 2019
• Tomas Lindbom
• 4 comments

De gula västarna har demonstrerat under tretton lördagar sedan rörelsen startade i slutet av oktober förra året. Demonstrationerna har pågått i många städer samtidigt. Mediarapporteringen har främst handlat om Paris men huvudstaden har egentligen bara varit en av många arenor för det politiska upproret mot tillståndet i Frankrike; ekonomiska missförhållanden, kritik av ordningsmakten, krav på mer inflytande politiskt och inte minst krav på President Macrons avgång. De gula västarna har också uppträtt som aktörer utanför städerna vid trafikrondeller. På senare tid har rörelsen också agerat politiskt genom samtal och debatter runt om i landet och förberedelser för att delta i EU-valet. Inte minst har rörelsen uppmärksammats för upprepade våldsbrott.

Det går inte att blunda för att våldet blivit en allt viktigare del av upproret. Antalet demonstranter har stadigt minskat och ligger nu kring femtiotusen personer. I början var flera hundratusen engagerade under en och samma lördag. Det har inneburit att gruppen demonstranter ändrat karaktär. Barnen och familjer har försvunnit. De äldre har minskat i antal. Däremot har den del av de gula västarna som kan kallas hårda och våldsamma inte minskat lika påtagligt. Den hårda kärnan finns kvar. Där finns vänster- och högerextrema grupper utanför rörelsen men också representanter för de gula västarna som bejakar våld.

Demonstrationerna på lördagarna har lett till våld mellan demonstranter. Grupper av demonstranter har attackerat polis och blivit attackerade av polis. Grupper av demonstranter har slagit sönder butiksfönster utefter de vägar som demonstrationen tagit. Vissa har brutit sig ur den reguljära marschvägen och förstört banker, garage, butiker mitt inne i bostadskvarter. I lördags gick en grupp bärsärkargång mot delar av Paris längsta gata, Rue de Vaugirard, i femtonde arrondissemanget. Varenda bank, bankomat slogs sönder på en del av den gatan och andra butiker blev också förstörda. Det kan inte hjälpas men det skakar om mig lite extra när min dotter med tre små barn bor några kvarter därifrån. Vad kan inte hända när en familj med barn kommer promenerande på väg till parken eller till en kamrats hem och möts av en grupp vandaler med huvor som skydd mot ansiktet och batonger i händerna?

De boende i Paris och andra städer tvingas nu planera sina vägval under lördagarna för att inte komma i kontakt med demonstranter som använder våld. Och som sagt, när dessa våldsamma element bryter sig loss och tar en annan väg än den planerade. Vad händer då?

Till detta kommer hotet mot demokratin. Minst femtio av de drygt trehundra parlamentsledamöterna för Macrons parti har hotats. Nationalförsamlingens talman kunde häromdagen konstatera att hans sommarhus hade satts i brand. Det sker hela tiden hot mot människor som representerar folket i de folkvalda församlingarna.

Vad gör polisen, frågar sig många och vad gör Macron själv? Polisen har inte resurser för att finnas överallt för att skydda alla platser i ett stort land med många städer som berörs. Den politiska makten som vill upprätthålla rättsstaten har inte heller oändliga möjligheter att stoppa krafter som har som mål att hota demokratin eller i varje fall tvinga fram presidentens avgång med sina våldshandlingar. Det talas om folkomröstning. Det talas om att upplösa nationalförsamlingen. Hur verkningsfulla är sådana åtgärder? Nu pågår en nationell dialog, iscensatt av Macron, men den uppfattas förstås av denna hårda kärna av demonstranter som en så kallad ”maskerad”. Macron menar ingenting med sin dialog, säger i stort sett alla som företräder de gula västarna. Han vill bara behålla makten och gynna de besuttna i samhället.

Knappt trettio procent av franska folket stöder fortfarande de gula västarna och ytterligare tjugo procent känner sympati med rörelsen. Stödet har minskat men det finns ingen stark folklig majoritet mot att det hela ska ta slut. Misstron mot makten är oerhört stor bland människor i allmänhet. En nyligen genomförd undersökning visar att bara 9 procent av väljarna har förtroende för politiker i allmänhet.

Det är lätt att säga att våldet måste ta ett slut. Det som sker på lördagarna handlar alltför mycket om våld och det kostar naturligtvis oerhörda pengar för samhället. Affärsverksamheten i delar av städerna lider av detta. All poliskommendering och reparationer av all ödeläggelse och mycket annat bidrar till att Frankrike tar ekonomisk skada. Turismen hotas och landets rykte utomlands försvagas.

Demonstrationsrätten måste försvaras. Det finns ett starkt missnöje med hur landet styrs. Vi som ser på detta från en horisont utanför Frankrike ska också veta att våldet är en del av den franska historien. De stora revolutionerna som landet upplevt sedan 1789, revolter som maj 1968 är exempel men det finns andra perioder med starkt våld och även mord och mordförsök av ministrar. En särskilt svår tid var perioden när kriget i Algeriet pågick, 1958-62.

Så vad göra? Regeringen har lagt ett lagförslag som ska ge polismyndigheten vissa ökade befogenheter som att kunna stoppa vissa individer från att demonstrera. Det är troligt att denna lag stoppas av parlamentet sedan även delar av regeringsmajoriteten gått emot förslaget. Förmodligen skulle den ändå inte räcka till. De repressiva åtgärderna måste bli så mycket kraftfullare för att få effekt och skulle då i sin tur riskera att starta ett inbördeskrig. Sist och slutligen är det förmodligen bara en sak som gäller för Macron: Han får hoppas att folket tröttnar på våldet och att förtroendet för honom ökar. Men också att den nationella dialog som pågår nu och som bär hans signum får positiva konsekvenser för medborgarnas inflytande över landets styre och verksamhet. Om Macron kan få en större del av folket att känna delaktighet i framtidens frågor kan krisen lösas.