Populism i Frankrike

• februari 25, 2019
• Tomas Lindbom
• no comments

Edouard Louis är en lysande författare som i några böcker, särskilt i sin debutroman, beskrivit sin uppväxt som homosexuell i ett arbetarhem i ett område med hög arbetslöshet i Picardie, i norra Frankrike. Nu har han snarare utvecklats i riktning mot populism genom ett rasande angrepp på landets politiska ledare.

Populism används ofta som begrepp för att definiera personer och grupper med ståndpunkter som förenklar politiska skeenden och lösningar som är komplicerade. Framförallt de högerextrema rörelserna i Europa som Rassemblement national (tidigare Front National) i Frankrike har räknats dit. Men det finns också en växande vänsterpopulism. De gula västarna är visserligen en proteströrelse men har också fått drag av enkel retorik med enkla lösningar på samhällsproblemen.

Populisten kan vara smart och inte minst strategiskt skicklig i att driva politik. Edouard Louis är inte politiker men uppenbarligen extremt begåvad. Men han använder ett populistiskt grepp när han i sin senaste bok definierar ett antal politiska ledare som ansvariga för sin pappas förtidiga död. Han nämner förstås Macron men också Hollande och Sarkozy. Till de attackerade ledarna hör också Martin Hirsch, en av Sarkozys medarbetare och skaparen av socialbidragssystemet RSA som är ett bidrag på mycket låg nivå som det egentligen inte går att leva på.

Det är förstås alltid tacksamt att hänga ut personer som ansvariga och inte närmare bry sig om att resonera kring ett system som inte fungerar. Delar av befolkningen i Frankrike har plågats av strukturomställningar på senare år. Bönder har tvingats lämna sina gårdar och hamnat i trista förorter till städer. Arbetare ha blivit arbetslösa genom uppsägningar från industrijobb. En dåligt organiserad vuxenfortbildning leder till permanent arbetslöshet för många.

Det är alltså sant att personattacker ger retoriska poäng, kortsiktigt. Men dessa attacker på politiska ledare, ofta med argument som är orimliga i sin brutalitet, höjer samtidigt temperaturen och skapar precis det som många i dag anser vara utmärkande för Frankrikes politiska läge; en ännu starkare motsättning mellan elit och folk. Det är begripligt om utsatta människor lockas att tolka världen i denna dikotymi men ska också människor som befinner sig i privilegierade positioner spä på raseriet? Är det rimligt att en person som Edouard Louis med så mycket respekt i vida kretsar öppet hetsar mot flera av landets högsta politiska ledare med anklagelsen att de ”dödat hans far”. Edouard Louis tar ett steg längre i att skärpa spänningarna mellan grupper i samhället, ett steg som knappast leder rätt.

Populismen går hem i dag i många länder i Europa. I Frankrike har den stärkts efter Macrons makttillträde. Före valet 2017 fanns en vänster som styrdes av ett reformistiskt Socialistparti med regeringsvana. Francois Hollande och hans socialistiska regering styrde 2012-17 medan Vänsterpartiet under Jean-Luc Mélenchons ledning var en mindre och relativt maktlös gruppering till vänster. Republikanerna var det stora högerpartiet och även om Marine Le Pen kom till andra valomgången i presidentvalet 2017 var det mer på grund av Francois Fillons trassliga affärer än på egen kraft. Macrons rörelse slukade halva republikanska partiet och nästan hela Socialistpartiet. Kvar finns i dag det aggressiva och bitvis rent populistiska La France Insoumise och en alltmer högljudd extremhöger, dessutom ackompanjerad av en ytterligt konservativ ledning för Republikanerna.

Den franska debatten präglas i dag i hög grad av förenklade resonemang. Macron skulle skapa ett nytt och dynamiskt ledarskap. Istället ledde hans seger i valet till framväxten av en vulgär opposition och av rörelsen gula västarna. Den senare rörelsen har dessutom börjat få obehagliga drag av våld och antisemitism.

När populismen får ökat utrymme hos de ledande politiska aktörerna kommer förstås också debatten att bli lidande; alltmer förenklad och förgrovad. Medierna står hjälplösa om de vill analysera och nyansera. De sociala medierna får ytterligare slagsida åt misstro och raseri och tar mer plats i den så kallade politiska debatten.

Det finns anledning att följa vad som händer fram till nästa presidentval i Frankrike. Redan EU-valet i maj kan bli en rysare för den som oroar sig för ökade spänningar mellan grupper i samhället och för starkare ytterlighetspartier vid makten.