Fransk inrikespolitisk taktik inför EU-valet

• februari 6, 2019
• Tomas Lindbom
• no comments

En av Emmanuel Macrons hörnstenar i sitt politiska program är Europafrågan. I sitt tal i Sorbonne kort efter valsegern presenterade han sina visioner om ett mer enat EU och större befogenheter för unionen. Mer samordning av den ekonomiska politiken och detsamma för utrikes- och säkerhetspolitiken. Verkligheten har rört sig i en riktning som alltmer försvårat för honom att driva sin linje. Nu verkar det som om han tvärtom, pressad av krisen i det egna landet, till och med söker tona ner EU-frågorna inför EU-valet.

Marine Le Pen företräder en EU-kritisk hållning som alla högernationalistiska partier i Europa. Däremot har hon mjukat upp en del hårda positioner som att lämna EU. Hon vet ju också hur väl det går att använda EU-parlamentet som talartribun för hennes partis åsikter och hon ser hur motsvarande partier i andra länder stärker sin ställning. EU-parlamentet som väljs i proportionella val ger dessa partier ett bättre utslag. I hennes land Frankrike råder majoritetsval i parlamentsvalen vilket missgynnar hennes parti.

Marine Le Pen har sett framemot denna valrörelse. Nu skulle hon kunna attackera Emmanuel Macron för allt det som det folkliga Frankrike i allmänhet avskyr hos honom; en öppnare inställning till globalisering och stöd till en friare rörlighet över gränser av varor, tjänster och människor. De gula västarnas kritik av Macron passar trots allt ganska bra in på den retorik som Le Pen använder sig av.

Macron har svarat på vinterns folkliga kritik med att genomföra en nationell dialog. Den pågår ytterligare ett par månader och har trots allt stärkt hans position i väljarkåren. Han har fortfarande låga opinionssiffror, under 30 procent som stöder honom, men de ökar ändå försiktigt. Nu vill han fortsätta på den inslagna vägen genom att också tala med medborgarna genom en folkomröstning. Inget är definitivt än men det lutar åt att han lägger en folkomröstning kring konstitutionella frågor på samma dag som EU-valet i maj. Han tänker då också ställa flera frågor för att inte en fråga ska bli till en omröstning för eller emot presidenten.

Hans tankar om en folkomröstning är nu föremål för samtal mellan honom och företrädare för den politiska oppositionen. Som väntat är misstron stor inom de andra partierna. Marine Le Pen är rädd för att de konstitutionella frågorna i folkomröstningen – om senatens framtida ställning, om andelen proportionalitet i valen till nationalförsamlingen – kommer att ta fokus från den EU-debatt som hon önskar. Andra partier ser detta som ett lurigt taktiskt grepp för att ge intryck av en president i nära dialog med folket, över partierna, och i frågor som har en mindre betydelse. De gula västarna menar förstås att en folkomröstning ska handla om förmögenhetsskatten istället men det vill inte Macron. Han har gått till val på en viss ekonomisk politik och den vill han genomföra.

Frankrike kan alltså hamna i ett mycket märkligt läge denna vår när dess president med ett stort EU-engagemang, väljer att trolla bort stora delar av valdebatten kring Europafrågan för att istället föra en rimligtvis ganska sval debatt i landet kring konstitutionella frågor. Men han ser sannolikt sin chans att överleva politiskt. Kan han gå till mötes folkliga krav på mer direktdemokrati genom en folkomröstning, om än kring perifera frågor som utformningen av senaten och sedan kunna driva sitt ekonomiska program vidare mot 2022 års val så har han förstås vunnit en stor seger både strategiskt och innehållsmässigt.

EU förblir i kris. De nationalistiska partierna kommer oavsett Macrons taktiska manövrer i Frankrike att gå starkt framåt. Kanske ser den franske presidenten omöjligheten i att för närvarande driva federalistisk EU-politik. Hellre ägnar han sig åt att återta kontrollen över makten i sitt eget land. Kanske lyckas han med det. Hans ställning i februari är bättre än den var före jul. Gula västarna fortsätter att demonstrera, kritiken mot honom är fortfarande stor men han har definitivt lugnat de värsta stormarna.