Det konservativa blocket i Frankrike

• februari 3, 2019
• Tomas Lindbom
• no comments

I Sverige finns det politiker och andra opinionsbildare som nu talar om ett konservativt block med Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna. Frankrike har en liknande utveckling. Den är också trevande och alla som är sansade bedömare tror inte att det någonsin kommer att skapas en sådan värdekonservativ höger. Nu har historien visat att vi blivit överraskade förr och det som idag bara är antydningar om ett nytt politiskt landskap mycket väl kan bli verklighet inom några år. Republikanerna har tagit ett första steg genom att utse en ung konservativ filosof, Francois-Xavier Bellamy att toppa sin lista inför EU-valet i maj.

Jag skrev en rapport för Arenagruppen om Nationella fronten för några år sedan och fick då anledning att samtala med några inflytelserika personer inom den gren av högern som kunde kallas högerextrem. Själva föredrog de att betecknas som konservativa, suveränister eller rent av gaullister. Ett par av dessa personer antydde då att en nykonservativ rörelse var under bildande och att Marine Le Pens position snart skulle försvagas rejält. Detta var ungefär ett år före valet 2017 då Marine Le Pen visserligen kom till den andra valomgången men där blev skändligen utspelad av Emmanuel Macron i den omtalade slutdebatten i tv.

Jag trodde vid den tiden inte så mycket på dessa personers tal om en nykonservativ rörelse men de hade inte helt fel. Vi kan i dag se hur visserligen Rassemblement National (före detta Front National) fortfarande har en stark ställning inom väljarkåren. Det är en i första hand folklig högerextrem rörelse med betoning på främlingsfientlighet och det som skulle kunna betecknas som en populistisk politik för lag och ordning och nationell ekonomisk politik. Enkla lösningar på svåra problem och en grov uppdelning mellan folket och eliten. Marine Le Pen definierar själv vad som är folket och vad som är eliten. Alla delar sannerligen inte de definitionerna.

Vid sidan om RN växer nu en konservativ rörelse som går över gränsen mellan traditionell höger och extremare grupper. Det är i traditionella konservativa frågor som detta sker. Det handlar i hög grad om frågor som rör samlevnad och etik. En etik grundad på traditionell kristen grund samlar anhängare. Vi kan här tala om ett försvar för en nationell identitet.

En katolsk identitetspolitik rymmer många frågor som redan börjat smyga sig fram och ta plats i samhällsdebatten i stort. Migrationsfrågan är naturligtvis oerhört central. Det gäller också abort- och eutanasifrågan. Hela den här gruppen är starkt kritisk till lagen om samkönade äktenskap som drevs igenom under Francois Hollandes första år vid makten. Den motståndsrörelse som formades som protest mot arbetet med denna lag blev egentligen startskottet till denna konservativa rörelse som vi nu ser utvecklad.

Den konservativa rörelsen får stöd av vissa grupper inom radikalhögern, det vill säga människor som röstat på och sannolikt fortfarande röstar på Rassemblement National men främst bland grupper som tillhör den republikanska högern. Francois Fillon, dess kandidat i presidentvalet 2017, hade sina mest entusiastiska anhängare bland dessa konservativa väljare.

Med svenska ögon, i varje fall ögon som formades i en tid före sekelskiftet, verkar det osannolikt att dessa konservativa på allvar ska kunna spela en roll i fransk politik och till och med kunna avgöra ett presidentval i nära framtid. Det är inte så orimligt. Francois Fillon knäcktes i valrörelsen av skandalen med oegentligheterna kring sin hustrus och familjs ersättningar för icke utförda tjänster med skattemedel. Ändå fick han närmare 20 procent av rösterna i första valomgången. En stor del av dessa röster kom från konservativa väljare. De har sannolikt inte blivit färre sedan dess. Även inom RN finns en betydande konservativ falang. De har aldrig förlåtit Marine Le Pen för hennes fadermord när hon exkommunicerade Jean-Marie från medlemskap i partiet. Dessa väljare sätter nu sitt hopp till Jean-Maries dotterdotter och Marines systerdotter Marion Maréchal. Hon bidar för närvarande sin tid efter att ha lämnat politiken och de facto sitt parti efter valet 2017. Däremot har hon skapat en högskola med privata pengar i Lyon där unga begåvade konservativa utbildas i vetenskap med hennes politiska värderingar som en självklar grund.

Republikanernas ledare Laurent Wauquiez har alltså valt att toppa EU-listan med namnet Francois-Xavier Bellamy. Det är ett anmärkningsvärt val och går i linje med denna högervridning av detta parti men en högervridning i konservativ riktning. Bellamy är knappast intresserad av nyliberal ekonomi. Han är intresserad av de katolska värderingsfrågorna. Han är inte ensam. Det finns en rad tidningar och sajter som för en konservativ debatt i Frankrike, mer livaktig än tidigare. De vill låta högerkatolska ståndpunkter få större plats i det offentliga samtalet. De är nationella på ett sätt som knyter an till uppfattningar som drivits av exempelvis Action francaise sedan över hundra år tillbaka. Och framförallt: De är unga!

Inom Republikanerna finns starka företrädare för en mer moderat linje men de har svårt att göra sig gällande när partiet samtidigt måste distansera sig från Macron för att finna en egen position i det politiska landskapet. Det är trångt i den liberala mitten. Republikanerna blir därför allt mer TAN för att tala i dessa nya statsvetenskapliga termer. De blir i högre grad traditionella, auktoritära och nationella.

Frankrike har som Sverige vridits starkt åt höger sedan sekelskiftet och än mer under de senaste åren. Inför EU-valet syns det tydligt. Socialistpartiet och La France Insoumise (=Vänsterpartiet) får enligt de senaste mätningarna i bästa fall 15 procent. En del väljare kommer säkert också att rösta grönt eller på andra mindre vänstergrupper. I övrigt hittar vi ett stöd till de gula västarna kring 10 procent och bara en mindre del av dess anhängare röstar vänster. Republikanerna får också kring tio procent. RN kan räkna med cirka 20 procent och Macrons parti några procent fler. Många väljare har inte bestämt sig men inget tyder på att vänstern växer nämnvärt. Allt pekar alltså på att Frankrike vrids åt höger och det kommer att finnas flera alternativ till höger om Macron. De konservativa som kan formas av politiker och väljare från både Republikanerna och RN har en möjlig chans att bli en maktfaktor i val under 2020-talet.