Problemfylld start på 2019 för Macron

• januari 7, 2019
• Tomas Lindbom
• no comments

Det hann inte gå mer än en knapp vecka efter nyår innan Emmanuel Macron utsattes för nytt tryck från politiska motståndare. Som tidigare veckor handlade det om de gula västarna som obekymrade om årsskiftet fortsatte sina demonstrationer runt om i landet. Det förekom också en hel del våldsamheter i samband med demonstrationerna som genomfördes i en rad städer runt om i landet.

Våldet är påtagligt i de gula västarnas aktioner. Det mest oroande i lördagens demonstrationer var attacken mot ett departement i vilken ministern Benjamin Griveaux satt och arbetade. Griveaux är regeringens talesperson och en av President Macrons närmaste trogna, tidigt engagerad i rörelsen La République en Marche!. Griveaux tvingades lämna byggnaden  bakvägen när personer från gula västarna bröt sig in genom byggnadens port mot gården och där också gjorde åverkan på några bilar. Demonstranterna tog sig aldrig in i själva departementets lokaler. Några tiotal personer skadades också under demonstrationerna, varav ett par poliser.

Stödet för de gula västarna är fortfarande starkt bland allmänheten i Frankrike. Frågan som ställs nu är förstås om stödet minskar när våldet blir så synligt och alltmer förknippas med denna rörelse. Hittills har stödet ändå varit fortsatt starkt, sannolikt främst därför att stödet för Macron och hans politik är så svagt. Det är ändå rimligt att anta att den franska moderata högerns väljare sakta kommer att dra tillbaka sitt stöd. Det finns trots allt i borgerliga kretsar ett motstånd mot våld av detta slag. Många, även i den prudentliga medelklassen, kan ryckas med i en viss revolutionär yra men det finns förstås gränser. I dessa kretsar som ändå röstar höger i valen saknas förståelse för en utomparlamentarisk omvandling av samhället. Många som stött de gula västarna under dessa två månader har  för övrigt själva en god ekonomi och förlorar inte privatekonomiskt på Macrons politik. Dessa väljargrupper kommer förmodligen att alltmer ifrågasätta rörelsens motiv.

De gula västarnas framgångar visar ändå på hur främmande Frankrike är för liberala tankar kring globalisering och marknadsekonomi. Landet har en tradition av ekonomiskt tänkande från den så kallade colbertismen på 1600-talet efter namnet på en  rådgivare till kung Ludvig XIV. Sannolikt finns det inget land i Europa som är så förbundet med en lång historia av ekonomiskt tänkande knutet till protektionism och hyllandet av en stark stat. Kapitalism är ett skällsord liksom i än högre grad ordet globalisering. Det är signifikativt att ytterst få fransmän äger aktier. Kunskapen om marknadsekonomi är låg. Jag brukar berätta för fransmän att radionyheterna i Sverige dagligen och stundligen ger det aktuella läget på världens aktiebörser. De skrattar och skakar på huvudena. Macron är en främmande fågel i ett land vars befolkning är både okunnig och ointresserad av att förstå mekanismerna i den ekonomiska ordning som på gott och ont styr världen.

Mitt i denna antiglobala och antiliberala hållning som präglar majoriteten av fransmän finns ändå en strimma hopp för Macron. Kan han visa att hans politik ger mer pengar i plånboken för flertalet kommer han att omedelbart förlåtas av flertalet väljare. Egentligen är det inte svårare än så. Frankrike har gått ekonomisk kräftgång sedan 1970-talet och kritiken mot den politiska makten har ökat i takt med de växande problemen. Francois Mitterrand kunde i början på 1980-talet ösa sociala reformer över människor och öka underskottet i budgeten men komma undan den värsta kritiken. Obalansen i fransk ekonomi blev egentligen synlig först under Nicolas Sarkozys tid. Han blev också utsatt för en monumental kritik och blev inte omvald 2012. Resten känner vi till. Francois Hollande skulle återställa ordningen genom att som en god socialist åter påbörja ett reformarbete. Han insåg att han behövde reformera och strama åt i statsbudgeten och han vågade inte annat efter påtryckningar från EU:s ledning. Hans försiktiga socialliberala politik kostade honom allt stöd hos folket.  Macron gick ett steg längre och påstod till och med att en liberalare ekonomisk politik skulle vända kris till framsteg för sitt land. Där tog det stopp. Där sa franska folket med sina colbertinska och antiliberala reflexer definitivt nej.

Här står vi nu. Macron vet nog vad han vill men frågan är om han kan driva igenom sin politik. Han backade i december 2018 av trycket från demonstrerande gula västar med 80 procent av fransmännen i ryggen. Vad gör han 2019 när nu trycket ökar på nytt? Får han ett hjälpligt stöd av vanliga fransmän om demonstrationerna urartar och landet hotas av inbördeskrig? Eller fortsätter kraven på hans avgång och hindras han att genomföra sina reformer under resten av sin mandatperiod, fram till våren 2022? De närmaste månaderna kan ge ett svar. Början av året har inte sett bra ut för landets president.