Gott slut, Macron!

• december 29, 2018
• Tomas Lindbom
• no comments

Uttrycket Gott slut! har för mig alltid haft en dålig bismak. Det är som att önska sin värsta fiende ett i ironisk mening tilltalande sätt att gå i graven. Nåväl, frågan är om inte uttrycket kan användas på ett dubbeltydigt sätt när det gäller att önska Frankrikes president ett angenämt slut på ett presidentår som varit långt ifrån enkelt och smärtfritt. Och hur ska hans medborgare uttrycka sig när de på nyårsftons kväll hör hans nyårshälsning till folket i tv. Ska de svara Bonne année, monsieur le president! Vad innebär det? Bara var fjärde fransman gillar honom uppriktigt. Det är en mycket dålig opinionssiffra, historiskt låg. De flesta som lyssnar till hans nyårstal kommer att göra det med skeptiskt sinne.

Macrons nyårstal kommer att analyseras. Han kommer att kritiseras vad han än säger och hur han än formulerar orden. De flesta anser att han måste se framåt och komma med konkreta besked om politiken under 2019. Ändå vet han att han redan lovat bort minst 10 miljarder euro i skattesänkningar och höjning av minimilönen. Det finns inte utrymme för mycket mer om han inte ska bli ifrågasatt för slösaktighet med statens medel. Han kan förstås tala mer om demokrati och folkligt inflytande. Redan i januari börjar den av honom iscensatta dialogen mellan folket och politikerna i avsikt att stärka den direkta demokratin. Dialogen är ett av hans trumfkort. Problemen med den uppstår snarare när en hel del av människors olika krav inte kommer att kunna tillgodoses. Macron kan höja förmögenhetsskatten men han lär få svårt att på allvar fördela om de offentliga medlen för att det ska märkas som positiva reformer bland vanliga medborgare. Alla beslut som krymper den offentliga sektorn, särskilt på lokal nivå, är impopulära. Pensionsreformen som Macron vill se den, blir impopulär och pensionärerna är en viktig väljargrupp som är stor och dessutom röstar i större omfattning än andra.

Macron kan bara hoppas att de gula västarna inte påbörjar en ny våg av protester på gatorna efter helgfirandet. I dag var det glest med gula västar i Paris och runt om i landet. Men vad händer om en vecka?

Affären med livvakten Alexandre Benalla har tagit fart igen. Det har visat sig att Benalla fick ett diplomatpass av en tjänsteman vid Elyséepalatset ett par veckor efter avslöjandet om hans rättsvidriga tilltag att ge sig på en demonstrant under 1 maj-demonstrationerna i fjol. Han använde detta diplomatpass  så sent som för någon månad sedan. Fler och fler undrar om Benalla har någon hållhake på presidentadministrationen och främst presidenten själv. Varför kan denne man, nu som så kallad konsult och boende i London, fortsatt utnyttja den franska staten för egna syften? Han har bland annat under hösten gjort resor till gamla franska kolonier med vilka Frankrike alltid haft tveksamma politiska och kommersiella affärer.

Macron har till skillnad från sina föregångare inte haft besvärande affärer i bagaget när han påbörjat sin mandatperiod som president. Benallaaffären är hans första och den har nu gått över i en andra del. Folk frågar sig alltmer vad som verkligen ligger bakom dessa märkliga avslöjanden som kom förra sommaren och följs upp nu i dagarna.

Det finns sannerligen frågetecken kring Frankrikes president när ett nytt år inleds på tisdag. En  nyhetskanal på tv visade ett klipp från hans nyårstal för ett år sedan. Då talade han om att landet måste enas. I dag är landet mycket mer splittrat. Eller möjligen ser vi ett folk som mer enat än någonsin står mot den politiska statsledningen och dess president. För ett år sedan kallades Macron för en Jupiterpresident och han gjorde inte mycket för att sudda bort den bilden. Tvärtom uttalade han orden att franska folket ville ha en president med mycket makt och mycket lyskraft. Nu är den retoriken borta men det är inte så lätt att vända på klacken så snabbt. Trovärdigheten har minskat betänkligt på vägen.

Mycket avgörs under det nya årets första månader. Kan presidenten hitta former för dialog med medborgarna? Kan han hindra de våldsamma upploppen från att fortsatt prägla städernas gator under inledningen av 2019? Och kan han få respekt och tillit i något liten grad från medborgarna för sina reformförslag? Han behöver en ny chans att visa att hans politik leder till bättre villkor för människor eller att de åtminstone tror på bättre tider på sikt. Och så måste han göra ett bra EU-val i maj. Det ser inte lovande ut för dagen men är en förutsättning för att han ska rida ut stormen inrikespolitiskt. I dag är Marine Le Pens parti det största i opinionsmätningarna. Det måste han ändra på fram till valdagen.