De gula västarna fortsätter kampen

• november 21, 2018
• Tomas Lindbom
• 2 comments

Nu har det gått fem dagar sedan de gula västarna började att blockera vägar runt om i Frankrike, starta bränder  och göra livet svårt för många bilister som fastnat i ändlösa köer. Två döda och cirka fem hundra skadade är hittills resultatet av dessa aktioner där inte bara de gula västarna deltagit utan också de så kallade casseurs, extremradikala grupper som i första hand har våldet som politiskt medel.

Vad är det som håller på att hända i Frankrike? Den frågan ställer sig inte bara regeringen utan hela det politiska etablissemanget och en oroad befolkning. Några reflektioner att göra i detta skede av konflikten:

Grundkravet från de gula västarna är en lindring av förslaget om höjd bensinskatt. En stor del av befolkningen, främst den del som lever i mindre byar och städer och som är beroende av sina egna bilar, upplever att denna skattehöjning slår mot dem som lever på marginalen och gynnar välbeställda i städerna. Det är delvis sant. Storstadsbon kan åka kommunalt och klara sig utan bil. Det gör inte de som bor på landsbygden. Storstadsbon kan engagera sig i skattehöjningar som utformats för att bekämpa miljöförstöringen utan att behöva bekymra sig om att behöva betala dyrt för att ta sig till jobbet.

Denna konflikt innehåller så många fler aspekter. Den reflekterar den spänning som finns mellan stad och land, mellan elit och folk. Väldigt många fransmän, förmodligen en majoritet, känner inte igen sig och kan inte identifiera sig med den politik som Macron och hans regering för. Det finns olika skäl till dessa människors invändningar men sammantaget är det   bara var fjärde fransman som stödjer den politik som Macron för.

En annan viktig aspekt som särskilt sociologerna nu lyfter fram är att också de fria politiska och fackliga organisationerna har ett svagt stöd bland fransmännen i allmänhet. Macron har genom sin valseger förra året och sin förmåga att knäcka stora delar av vänstern och högern bidragit till att människor inte längre  ser oppositionspartierna som relevanta aktörer. Fransmän i allmänhet misstror i grunden alla partier även om de mest missnöjda grupperna ofta röstar på extrempartierna främst för att visa ett allmänt missnöje med de demokratiska institutionerna. De gula västarna vill  under inga omständigheter samtala eller samverka med vare sig regering eller opposition.

De gula västarna vill heller inte samarbeta med de fackliga organisationerna. De är också blivit totalt misskrediterade. Macron har också bidragit till att försvaga facken. Han körde över dem i samband med besluten om att öka flexibiliteten i arbetsrätten och han vann också kampen kring frågan att konkurrensutsätta det statliga järnvägsbolaget SNCF. Särskilt CGT lider svårt av nederlagen mot regeringen efter Macrons första år vid makten.

Problemet för Macron är att han som vill öka samverkan mellan fria parter på arbetsmarknaden har fått svagare fackföreningar och han som vill ha en bra politisk debatt med sin opposition har bidragit till att få sen så svag opposition att den inte utgör någon effektiv balans till hans egen maktutövning. Macron i valrörelsen talade sig varm för dialog. Som president har han blivit magistral men saknar också starka samtalspartners för en konstruktiv dialog.

Nu upplever alltså Frankrike en situation där en ny aktivistisk rörelse, de gula västarna, utan politisk ryggrad men med ett ursinnigt emotionellt missnöje,  går ut på vägarna och demonstrerar. Konkret vänder de sig mot höjningen av bensinskatten men deras frustration ligger mycket djupare. Det handlar återigen om denna utbredda sociala indignation över tillståndet i landet. Så många fransmän känner sig glömda, illa behandlade, kränkta. De uppfattar sig som svikna av den politiska och fackliga makten och av det  övriga maktetablissemanget i Paris.

På lördag ska, enligt planerna, de gula västarna bege sig till Paris för att demonstrera. Hur alla dessa människor från hela landet ska ta sig dit är en fråga höljd i dunkel. Lika lite vet vi vilka krav de kommer att ställa på regeringen vid manifestationen och hur den kommer att avlöpa. De vill manifestera sitt missnöje på Place de la Concorde, ett stenkast från presidentpalatset. Regeringen har sagt nej och vill hitta en annan plats för manifestationen.Risken för våldsamma inslag i manifestationen är stor.