Ombildning av regeringen och fackliga demonstrationer – läget i Frankrike

• oktober 11, 2018
• Tomas Lindbom
• no comments

Det politiska Frankrike väntar alltmer otåligt på en regeringsombildning. Visserligen har väntan varat endast en dryg vecka sedan inrikesministern Gérard Collomb på ett brutalt sätt genom en tidningsintervju tvingade President Macron att ge honom fri lejd ur regeringen. I jämförelse med långbänken i den svenska regeringsbildningen kan tiden verka kort. Men tiden är lång för en president som vill vara handlingskraftig i varje ögonblick och där problemen med att få till en ny regering avslöjar spänningar mellan olika fraktioner inom La République en Marche. Samtidigt demonstrerar CGT och Force Ouvière, de två radikala fackliga organisationerna, mot regeringens väntade proposition om en reformering av pensionerna.

Fransmännen i allmänhet bryr sig mindre om regeringsombildningar. Det är presidenten som är i fokus och hans regering ses mer som en samling underordnade tjänstemän som ska effektuera hans idéer. Och Macrons ställning i opinionen är svagare än någonsin även om ett undersökningsföretag senaste dagarna mätt en uppgång med fyra procent, till blygsamma 34 procents stöd för presidenten.

Frågan är hur detta missnöje ska kanaliseras. För de flesta fransmän har det inte blivit bättre sedan valet i maj 2017. Vissa politiska bedömare i Paris menar att det bara är de populistiska rörelserna som kan fånga upp detta missnöje. Den politiska oppositionen är svag, både till vänster och till höger. Republikanerna har visserligen ett hundratal ledamöter i nationalförsamlingen och majoriteten i senaten men saknar ett starkt innehåll i sitt program. Socialistpartiet befinner sig fortfarande i skugga efter det fruktansvärda bakslaget i samma val för ett och ett halvt år sedan när dess presidentkandidat Bemoît Hamon bara fick 6 procent av rösterna i första valomgången. Vänsterpartiet La France Insoumise har haft vissa opinionsmässiga framgångar men främst under förra hösten. Nu har partiets inflytande i opinionen minskat. De radikala fackliga organisationerna försöker genom sina gatudemonstrationer att påminna människor om att det går att kanalisera sitt missnöje genom en social revolt. Det bär inte heller särskilt långt. Hela Europas folkliga vrede präglas i dessa tider mer av populism och främlingsfientlighet än av drömmar om socialism och social jämlikhet.

Resultatet av regeringsombildningen kommer att visa hur stark olika falanger är inom Macrons parti. Enligt tidningen Le Monde i sitt nummer som utkom i dag på eftermiddagen verkar Premiärminister Edouard Philippe stärka sin position med stöd av sina gamla partikamrater inom Republikanernas moderata del; äldre politiker som de två gamla premiärministrarna Alain Juppé och Jean-Pierre Raffarin. Om den nye inrikesministern hämtas ur denna gruppering vore det en förstärkning för högerfalangen. Den avgångne inrikesministern Collomb var tidigare socialist. Nicholas Hulot som också tillhörde tungviktarna i regeringen och som avgick för två månader sedan var en utpräglad vänsterman.

Ingen vet hur stor regeringsombildning som nu genomförs i det tysta. Intressant blir att se vem som efterträder Gérard Collomb men också vad som sker i övrigt. Kommer några ministrar att få avgå? Det talas om att både justitieministern och kulturministern sitter lösa. Och vad innebär regeringsombildningen för balansen mellan traditionella politiker och personer från näringsliv och frivilliga och icke-kommersiella organisationer? Macron måste också tänka på att stärka sitt team inför kommande val. Nästa vår inträffar ett viktigt val till EU-parlamentet. Det är betydligt viktigare för honom än för någon av de tidigare presidenterna. Och året därpå ett kommunalval som ska lyfta La République en Marche till att också bli ett parti ute i landets över 30 000 kommuner. Macrons stora problem nu är att han uppfattas som en elitens president och därmed en president för storstaden, för Paris, Han måste på något sätt förändra den bilden. Annars blir partiet som ett huvud utan kropp.