Macrons karaktär och folkets misstro

• oktober 15, 2018
• Tomas Lindbom
• no comments

Frankrikes konstitution är så annorlunda mot ett parlamentariskt styrelseskick som Sveriges. Presidentens makt är stor och därför blir också presidenten så mycket centralare för medborgarna än en statsminister någonsin kan bli i vårt land. Emmanuel Macron granskas varenda dag. Varje steg han tar noteras av medierna som rapporterar i en omfattning som bara kan jämföras med partiledarna i Sverige under exceptionella tider som nu under regeringsbildningens period. Människor vill inte bara veta vad Macron gör utan också vem han är.

Emmanuel Macron har en närmast obegränsad förmåga att charma och förföra människor i sin omgivning. Kombinationen av denna egenskap och hans ungdomlighet, verbala styrka och sprudlande intelligens har gjort honom framgångsrik. Han är särskilt framgångsrik i möten i små grupper. Han litar också på sig själv när det gäller att övertyga och få sin vilja igenom. Han har väl helt enkelt sett genom åren hur han vunnit segrar. Kanske har han byggt upp en självbild som oövervinnlig.

Francois Bayrou, under en kort tid hans justitieminister, konstaterar i tidningen Le Monde att detta i ock för sig inte är ovanligt bland presidenter. De senare innehavarna av posten som Chirac, Sarkozy och Hollande har alla haft ett hov av beundrare runt omkring sig. Sanningssägarna har haft svårt att ta plats. Det är inget unikt att så sker nu också i kretsen kring Macron, menar Bayrou. Den som kommit nära presidenten, får sitta med i mer intima möten, har kanske inte lust att utmana sin position genom att säga obehagliga sanningar.

Macron sägs ändå vara en person som inte i onödan gör människor illa med grymma ord och anmärkningar. Det är som om hans spel med charmen och med sin verbala intelligens lett honom till att snarare vrida runt ett samtal till hans fördel trots eller tack vare motpartens kritiska invändningar. Macron möter gärna folk på gatan under sina resor runt om i landet. Han ger dem chansen att kritisera honom men han tar emot kritiken och vänder den skickligt till sin fördel. Oftast utan att försätta den andre i en pinsam position eller få denne att känna sig underlägsen. Charmen hjälper till. Macron kan till och med säga att han har fel och den andre rätt utan att han förlorar. Macron vinner de flesta diskussioner utan att såra.

Hans möten med vanligt folk utsätter honom dock ibland för risker. Han har sagt sådant som använts mot honom i den politiska debatten. Ibland kan en formulering låta arrogant. Han vill visa att han tror på varje individs egen förmåga att ta tag i sitt liv men baksidan blir förstås att han inte verkar ha förståelse för dem som också utan förskyllan hamnat i svåra lägen som arbetslöshet, fattigdom och så vidare.

Macron har på senare tid upptäckt att hans stora förändringsprojekt inte gått så smidigt som han hoppats. Det franska folkets attityd till makten är dubbel. En fascination för en politisk ledning från vilken människor hoppas på stora förändringar är parad med en oerhört misstänksamhet mot maktens egoism och oförmåga att förstå vanliga människors situation. Kanske också ska sägas att den franska opinionen tror att den politiska ledningen kan uträtta mer än den förmår. Politiken har en ställning hos befolkningen som är så pass stark att den bör klara av att betvinga en ekonomisk lågkonjunktur och negativ global inverkan på det egna landet.

Macron måste rimligen nu se att hans stora förändringsprojekt kärvar. Han har också på senare tid blivit mer stingslig, mer lättirriterad. Han sover fortfarande bara några timmar per natt och kanske sätter det sig på hans humör. Han har passerat 40 år och nog behöver en medelålders man lite mer sömn. Trycket på en president är dessutom oerhört och så konstant fyllt av misstro. Den politiska debatten ofta hård. Det är lockande att bygga in sig i ett bo med ja-sägare och hålla varnande röster borta.

Det verkar som om Macron har svårt att lyssna på dem som nu anser att han måste tona ner sin arroganta sida. Kanske är det öppna och improviserade samtalet med människor på hans resor en del av hans livsluft och att han inte vill lägga band på sig. Kanske känner han att han vill fortsätta att vara en förnyare inte bara av politikens innehåll utan även av maktens sätt att möta folket. Macron är helt uppenbart mindre folklig i sin stil än någon av de närmast föregående presidenterna. Snarare uppfattas han som mer elitisktisk genom sin liberala syn på hur människor ska leva sina liv. Ett folk som tänkt kollektivistiskt och nationellt såras av någon som säger att de bör ta sina liv i egna händer. Den urbana välutbildade medelklassen gillar det men befolkningen består av så många andra grupper.

Bilden av Macron skiljer sig från fransman till fransman men allt färre känner förtroende för honom. Han är inte mer populär än Sarkozy och Hollande när de regerat i femton månader. De flesta oroas över vad hans politik ska leda till och framförallt om hans personlighetstyp kan förstå den vanliga fransmännens önskningar om ett bra liv. Sarkozy förlorade när han sökte omval 2012. Hollande vågade inte ens ställa upp för omval 2017 på grund av för svaga opinionssiffror. Det är inte omöjligt att Macron hamnar i samma läge 2022. Misstron mot den sittande presidenten är i dag ett så grundläggande fenomen hos det franska folket att det går längre än personens karaktär. Vi vet inte svaret på frågan vem som är Macron. Men vi vet inte heller svaret på frågan vem som skulle kunna tolereras som president av franska folket i en tid av ekonomisk stagnation, kulturella konflikter och en tung medial granskning av makten. Kanske ingen! Misstron har stora utsikter att segra även mot Macron.