Och snart avgår också inrikesministern…

• september 18, 2018
• Tomas Lindbom
• no comments

Emmanuel Macron visste att hans andra år inte skulle bli likt det första. Det första året utmärktes av en frustande president som drev igenom en rad förslag, med eller utan stöd i parlamentet men med rätten som president att fatta besluten med dekret och en enkel omröstning i regeringen. Andra året har ändå börjat med fler problem än presidenten nog räknat med. En del har han bidragit med själv på ett högst påtagligt sätt. Andra är möjligen orsakade av händelser som han dock inte hanterat på bästa sätt.

Sommarens snackis i Frankrike var den så kallade Benallaskandalen, om en till presidenten närstående livvakt som tog sig friheter att som självpåtagen polis bryskt föra i väg personer som demonstrerat i Paris. Macrons påtagliga distans till hur denna skandal upprörde många. Misstanken fanns att Macron helst hoppades att Alexandre Benalla skulle slippa bestraffning och det var uppenbart att dennes olagliga ingripande vid demonstrationen hade passerat ganska obemärkt om inte Le Monde publicerat ett videoklipp som avslöjade Benallas agerande.

Benallaaffären har följts av en rad händelser som besvärat presidenten. Han har gjort uttalanden som provocerat många fransmän. Han har ett sätt att provokativt peka ut individers egenansvar när han möter dem i situationer öga mot öga. Macron är förtjust i att gå bland vanligt folk, skaka hand med dem och diskutera. Han påminner i sin stil om Nicolas Sarkozy som gärna slängde käft med dem han träffade i folkmängden. Macron lyckades häromdagen säga följande till en man som blivit av med sitt jobb som trädgårdsmästare, ett yrke som han var utbildad för: ”Men gå över gatan då och sök ett annat jobb”. Den sortens bryska svar går inte hem, särskilt inte hos ett folk som aldrig accepterat en arbetsmarknad där människor fortbildar sig och flyttar runt under sina yrkesverksamma år. Macron söker skapa en flexibel arbetsmarknad där människor ska få nya chanser och han tycker att människorna ska agera därefter. Den inställningen faller sannerligen inte alla på läppen.

Macrons sätt att tala och agera kan verkligen uppfattas som arrogant i vissa avseenden. Han tappar genom sin stil och sin brist på pedagogisk förmåga en hel del av den sympati som många fransmän kände för honom före och strax efter valsegern i maj 2017. Nu sjunker popularitetssiffrorna snabbt. Han ligger på en nivå som tävlar med hans företrädare, Francois Hollandes, och det är inget att vara stolt över.

Flera ministrar har också lämnat regeringen. Nicolas Hulot, den karismatiske miljöaktivisten, som var miljöminister och en i den inre kretsen av regeringen tills han avgick brutalt i somras. Inte ens presidenten visste om det i förväg. Nu har även inrikesministern, Gerard Collomb, aviserat sin avgång. Han tänker ställa upp för en ny mandatperiod i borgmästarvalet i Lyon 2020. Collomb har tidigare under många år varit borgmästare i den staden, Frankrikes andra stad, och en av de tyngsta socialistpolitikerna genom sin starka position lokalt. I en artikel i veckotidningen L´Express förklarar han att han kan stanna över Europavalet nästa vår och alla förstår också att han inte längre är på Macrons linje. Det råder en spänning mellan presidenten och inrikesministern. Då ska vi veta att Collomb tidigare var Macrons främste banérförare.

Många bedömare tror inte att Collomb stannar över EU-valet utan avgår långt tidigare. Det blir en omöjlig situation för hela regeringen att ha en inrikesminister som alla vet snart ska avgå. I ett land där polis och terrorism är oerhört tunga ämnen kan inte inrikesministern vara som en lame duck.

Emmanuel Macron står alltså inför en situation där flera ministrar, i hög grad på grund av frustration, avgår eller planerar att göra det. Nu måste presidenten visa att hans ekonomiska reformer från förra året bär frukt. Än så länge har de inte gjort det. Han måste också i detta läge med låga opinionssiffror och interna problem i regeringen driva igenom viktiga reformer som källskatt, pension och det sociala programmet. Allt kritiseras förstås av oppositionen som nu fått blodad tand. Oppositionen ser att presidenten är försvagad och det eggar den förstås. Hösten blir het i Paris politiska liv.